Älskade familj och fina vänner <3
Jag har fått så många fina sms under den här jobbiga tiden, och jag tänkte att jag skulle göra någonting med dem, istället för att de bara ligger i min inkorg på mobilen. <3
Kan inte med ord beskriva hur mycket våra nära och kära har betytt för oss denna jobbiga tid. Har aldrig behövt känna mig ensam, inte för en sekund.
Familj och vänner: ni är guld värda och det har gjort sån skillnad att veta att ni alltid finns vid vår sida.
I onsdags 12/9. SNUSK-VARNING, inte läsa när man ska äta/äter, kan lätt tappa matlusten...
Onsdag 12/9
Hade ställt klockan på 5:50 för att jag skulle ta tre förberedande tabletter (Cytotec) kl 6 på morgonen. Typ tio minuter senare så fick jag skitont med sammandragningar och kraftig mensvärk. Jag va lite beredd på att det skulle göra ont, men det var en sån konstig form av smärta. Visste lixom inte va jag skulle göra för att göra den lindrigare, ingenting funkade. Jag stod i duschen och då började jag blöda en del, satte mig även på toa och kom typ inte därifrån för att jag hade så ont, ville inte röra mig. Sen skrek jag på Tony att han skulle vakna och hjälpa mig att hämta kläder osv.
När vi kom till SÖS så sprang jag till toan precis vid huvudingången för att jag kände att jag blödde mycket, Tony åkte och parkerade bilen och jag messade honom att han var tvungen att komma dit med ny binda. Där kom det ut en stor klump när jag torkade mig, och jag sa högt för mig själv; Oh JÄVLAR!
Va inte beredd på att det skulle bli så här med hjälp av tabletterna, jag trodde helt ärligt att de tabletterna bara gjorde så att läkarna kunde komma åt allt bättre när de skulle göra skrapningen på mig. Barnmorskan hade sagt att jag kunde få sammandragningar och börja blöda lite....
När vi kom in på gynavdelningen, så sa jag att jag blöder väldigt väldigt mycket och har väldigt väldigt ont. Barnmorskan som jobbade då, var samma som jag träffat på måndagen innan, när jag fick tabletterna, så det kändes tryggt på nå vis. Jag hade ju berättat om att jag var livrädd och stickrädd, rädd för nålar osv.
Vi fick gå in på ett rum i typ en halvtimme tills läkaren kom och sa att vi skulle göra ett vaginalt ultraljud.
Läkaren sa då att det såg rätt bra ut och att jag förhoppningsvis kommer att blöda ut allting själv under förmiddagen, och att jag då förhoppningsvis slipper göra ingreppet/skrapningen!! Jag blev hur glad som helst! Jag blödde ner hela gynstolen och det kom blod på golvet..
Vi fick gå tillbaka till rummet och jag la mig på sängen där. Barnmorskan kom in och sa att jag skulle ha dropp. Jag hade väldigt många ursäkter och undanflykter till att jag absolut INTE behövde dropp. Jag sa att jag mår bra, känner mig inte svimfärdig på nåt sätt, sa också att jag inte ens äter frukost i vanliga fall och dricker inte speciellt mycket vatten om dagarna, så det här skulle nog gå jättebra utan dropp. Men de gav sig inte. Sen kom en annan barnmorska in och sa att du måste få dropp, eftersom jag förlorat så otroligt mycket blod och vätska, plus att jag inte ätit nåt och fortfarande inte får äta nåt pga att om jag måste gåigenom skrapningen. Och mer blod skulle ju ut. Till slut så gav jag mig, och sa jaja okej då och det gick faktiskt jättebra! Hade en kräkpåse precis vid munnen som jag andades/hyperventilerade i, Tony satt och höll min hand och försökte prata om nåt annat medan barnmorskan satte i nålen och droppet. Hon var jättegullig och berättade hela tiden va hon gjorde osv. Skönt att det gick bra! Kände efteråt att fan va duktig jag är alltså! Kommer helt klart gå stärkt ur allt det här!
Jag låg på sängen med någon nål/plastgrej som satt fast i handen, jobbigt när jag skulle upp på toan hela tiden för att fixa och byta binda och blöda osv. Tony fick hjälpa mig att dra hela ställningen efter mig.
Jag har aldrig i hela mitt liv sett så mycket blod!! Sjuk känsla, men ändå skön på nå vis att nu jävlar ska ALLT ut!! Tänkte så här att det skulle ju vara själva faan att jag ska behöva gå igenom allt det här, blöda så myclet, dropp osv PLUS bli sövd och skrapning! Nu jävlar ska jag få ut allt detta själv!!!
Va tvungen och byta binda en gång i kvarten typ. Satt mycket på toan och pressade. Kom ut ett flertal stora och små klumpar, de var som gelé, blodiga. Sjuk känsla att sitta och pressa ut nån klump som kommer därifrån. Som att bojta fast att det kommer framifrån, sjukt konstigt kändes det. En annan barnmorska (lite äldre) tipsade om att jag skulle krysta när jag satt på toan. Krysta?! Jag tänkte för mig själv att jadu klantskalle, vi kom aldrig så långt i utbildningen inför förlossningen eftersom min graviditet avslutades liiiite för tidigt!!! Vi hann lixom aldrig gå igenom det där med att krysta... Jag sa: Krysta? Som att pressa då eller? Eller va menar du? Jag har aldrig krystat....
Gjorde av med sjukt mycket papper och bindor, två hela toarullar gick åt ialf.. Plus typ 20 förlossningsbindor.. Kändes onödigt och ligga på den där sängen och bloda ner, kunde ju lika gärna sitta på toan och bara pressa. Jag blodade t.om. ner mina mjukisar när jag låg på sängen.
Smärtan försvann inte, men jag fick alvedon som jag skulle ta, tre tabletter! Jag tyckte att det var för mycket, för att en tablett var på 1g! Jag brukar ju ta EN tablett som är 500mg, det där va alltså då som 6st alvedon! Jag sa att jag bara behövde en tablett till att börja med, och barnmorskan sa att, jag tycker att du ska ta alla tre, det blir bättre för dig eftersom din smärta är så jobbig., Så jag tog två st alvedon ialf. Det tyckte jag räckte, smärtan avtog något och var inte lika jävlig.
Jag fortsatte och blöda och fler klumpar kom ut och det fortsatte till typ kl 12. Då kom läkaren in och frågade hur det gick och då hade det avtagit lite, jag blödde inte samma mängder. Så då gjorde vi ett till vaginalt ultraljud. Dåså,- in med hela dropp-ställningen som satt fast i min hand, ner med blodiga mjukisarna och ner med de snygga cykelbyxsjukhustrosorna (som var vita och genomskinliga,- inte att förglömma!!) och ner med förlossningsbindan som var totalt nerblodad. Jäpp, riktigt fräsch kände jag mig. Och att det var en manlig läkare som utförde de två vaginala ultraljuden, gjorde ju inte saken bättre heller.. första tanken var att åh fan va jobbigt, måste det vara en manlig, men sen släppte jag det snabbt, hade helt andra problem att tänka på...
Läkaren sa att han var nöjd och att det såg bra ut, att jag hade blött ut allt själv. Det var bara väldigt lite kvar. Jag sken upp och blev hur glad som helst att jag skulle slippa skrapning och bli sövd!! Äntligen rättvisa och sa att det var fan det minsta min kropp kunde hjälpa mig med, efter all den här skiten den ställt till med!!! Så med andra ord blev det en medicinsk behandling istället för kirurgisk.
Frågade barnmorskan om man kan "lita" på att allt verkligen kommer ut, jag frågade om jag inte skulle komma på någon efterkontroll, men det behövdes inte och det var tydligen ingen rutin de har.. Men jag känner nog ändå att det kan va skönt att komma tillbaka och göra nån undersökning eller dyl. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag nog vara orolig och tänka på det ialf, att är verkligen allt allt borta..? Har läst lite om andra som vart med om samma sak och vissa har skrivit att de fått komma tillbaka och gjort nå grav-test för att se så att hcg-nivån var normal.. Nåt måste man väl få komma tillbaka och göra så man kan släppa de tankarna ialf..
Har tänkt på det efteråt att jag nog måste vara en jobbig "patient", inte skulle jag ha dropp och inte skulle jag ta tre st alvedon inte!!
Vi fick åka hem och Tony plockade på sig typ 8 förlossningsbindor och ett litet skydd som man kunde använda i sängen.
Hemma sen så åt vi lunch och tog det lugnt, jag var väldigt väldigt trött och utmattad. Kom ut en rätt stor klump på kvällen sen också, och jag tänkte att det kanske var den sista klumpen ialf.. Läkaren sa att jag skulle räkna med att blöda i två veckor.. Vissa blöder längre tid och vissa kortare. Så jag kämpar på med dessa blöjor/bindor.. Fy fan va jobbigt det är. Så sjukt obekvämt!!! Jag får inte använda tampong, inte ha sex och inte bada så länge jag blöder.
Jag gick till jobbet dagen efter och jag tänkte att herregud va ska jag ha på mig, kände att svarta mjukisar hade vart det bästa, men det funkar nog inte riktigt med vår dresscode på jobbet. Så det fick bli leggins och en svart lös klänning.
Pappa kom hit med en ikea-madrass som vi kunde använda i sängen, i värsta fall om jag nu skulle blöda mycket.. Känns inge kul och förstöra vår Dux-madrass..
Jag mår bra nu och känner mig stabil och jag har inte gråtit på flera dagar.
Lina var här igår och vi pratade väldigt mycket om det, kände fortfarande att det var skönt att prata om det, så ännu är jag nog inte helt klar med bearbetningen. Men det dröjer nog inte länge tills jag är det.. En mysig kväll! <3
Idag är det lördag och jag blöder fortfarande rätt mycket. Men som sagt, jag får räkna med att blöda ett tag till och helt enkelt stå ut. Snart är allt det här över!!!
Nu ska vi bege oss in till stan, jag och Tony, jättefint väder så vi tänkte gå på stan lite! <3 Jag och mitt hjärta.
Andas..... Tis 11/9
Sitter och laddar inför imorgon, dags för skrapning. Jag är LIVRÄDD!!! Pratat med Carro, syrran och mamma och fått bra tips och styrka från dem! <3
Vi ska vara där kl 7:30 och jag ska ta de förberedande tabletterna kl 06:00, när jag tar de tabletterna så kan jag tydligen få lite sammandragningar och lite smärta. Får inte äta något efter kl 00 inatt så jag passar på att käka lite nyponsoppa och oboy nu innan jag ska gå och lägga mig. Jag har packat en liten väska med extra trosor och bindor och nya mjukisar utifall att jag skulle blöda igenom..
Jag har börjat blöda lite mer nu än vad jag gjort i helgen.. Så mycket som jag blödit idag har jag inte blödit på hela tiden. Känns skönt på nå vis att den där äckliga jävla geggan har blivit blod/mens. Trött på och se den där flytningen/gamla blodet. Ringde till gyn nu ikväll på SÖS dit vi ska imorrn och berättade om det och frågade lite om det. Hon lät lite tveksam när jag frågade om vi behövde komma in nu ikväll, men sen sa hon att det inte behövdes eftersom vi snart är där.. Hon sa att kroppen kanske har förstått i sista sekund att det är någonting som ska ut. Jag hoppas hoppas hoppas SÅ mycket att det är så och att jag slipper skrapningen imorgon. Blä, vill inte bli sövd. Sjukt läskigt! Är livrädd för den där nålen i handen som ska sitta där hela tiden.. Fy fan. Hon sa också att de kunde göra ett ultraljud innan för att se om kroppen stött ut allt, jag tvivlar iofs starkt på det, kan ju inte ha sån tur! Fast det vore ju bara såå rättvist efter all otur vi har haft med den här skiten..
Tony är med mig imorgon och han får hålla min hand hela hela tiden. Han får inte vara med när de gör själva ingreppet, men innan och efter så kommer han inte få lämna rummet för mig!! Känns skönt att inte behöva gå igenom detta själv..
Men det kommer att gå bra imorgon, positiva tankar! Jag är stark! Och detta är ju ett "rutin-ingrepp", de gör ju detta varje dag så varför skulle något gå fel på just mig?!
Andas......
Från en mycket bra dag (lör) till en riktig down-dag (sön)
Har haft en väldigt jobbig dag idag, Vaknade väldigt låg imorse och sen fortsatte jag bara att vara helt likgiltig och låg. Orkade inte prata med Tony alls kände jag. Kände bara för att vara själv och bara stirra in i väggen, ville inget annat.
Grät oavbrutet hysteriskt i två timmar på eftermiddagen och nästan skrek till ibland för att jag var så ledsen. Känner mig så frustrerad över att jag inte kan göra nånting åt att den fortfarande är kvar i magen. Känner att jag snart gör nånting drastiskt och hittar på en egen lösning för att det ska hända nåt. Så ledsen fortfarande över allt det här. Jag tror också att min rädsla springer ikapp mig eftersom det börjar närma sig onsdag.. Är så oerhört rädd för den dagen, men det kommer säkert kännas skönt efteråt.
Har varit dum och orättvis på Tony också, kunde inte alls prata med honom idag. Jag grät bara hysteriskt och skrek åt honom att han ändå inte förstod.. Han frågade hur jag kunde vara så glad igår hela dagen och idag helt hysteriskt ledsen och arg igen, man har väl några uppdagar och några down-dagar. Går lite uppochner märker jag.. Jag blev arg för att han inte förstod och bara var där istället för att ifrågasätta om det hade hänt nåt annat?! HÄNT NÅT ANNAT?! Skojjar du med mig?! Han förstår inte hur det känns att ens egna kropp hånar en och inte förstår ett piss, på så här lång tid.
Får dåligt samvete nu så här efteråt för jag vet att han blir så ledsen och frustrerad över att se mig så här.. Han sa att han blir så frustrerad och ledsen för han vet inte va han ska göra, men saken är den att det finns ingenting att göra. Räcker att han bara finns där och lyssnar när jag uttrycker mina känslor om den här skiten.
Tony åkte till Peter och nu är han och spelar fotboll, kommer hem om nån timme.. Då ska jag ge honom en lång kram istället.
Finaste Carro och Sanna har varit här ikväll, SÅ trevligt och mysigt, lagade en god middag med marängsviss till efterrätt. Jätteskönt att ha dem här och bara prata och umgås.
Fick en söt mjuk nallebjörn som jag kunde krama när det känns jobbigt och två fina hjärtstenar där det står Hope och Kärlek på. <3
Denna dag slutade ialf bra med två fina vänner som betyder oerhört mycket för mig.
Gårdagen var en mycket bra dag från morgon till natt. Jag hade världens energi och städade och höll på och fixade hela dagen lång. Tony var hos Peter på dagen men kom hem sen på kvällen för då kom älskade syster, Jonas och älskade lillebror på besök. Vi käkade pizza och marängsviss, spelade wii och hade en jättetrevlig kväll! Mycket skratt!! :-)
Blev väldigt glad att lillebror kom till oss också, istället för att gå på nån fest där det fanns risk för att det skulle bli bråk så valde han att skita i den och kom och umgicks med sina systrar istället, klok kille!! :-) <3
Vart rätt sent och de var väl hemma runt 2:30, en mycket trevlig kväll som jag hoppas att vi gör om snart igen!
Fortfarande kvar i magen, frustrerad.
Gick till jobbet igår. Det var skönt att träffa alla. Skönt att ha så fina kollegor som får en att må bra. Möttes av massa massa kramar. Började gråta efter nån sekund efter första personen som kramade om mig. Det var skönt att få bara prata och uttrycka min ilska och bara gråta, alla lyssnade. Jag trodde att jag skulle gråta mer under hela dagen när folk kom fram och kramade om mig, men lyckades bita ihop. Det visar på att jag blivit starkare och går vidare ju mer dagarna går. Skönt att få fokusera och tänka på annat för en stund på jobbet. Nu kan jag prata om det utan att bli hysteriskt ledsen.
Sjukt att min kropp bara fortsätter FORTFARANDE. Embryot är fortfarande kvar i magen på mig. Stört. Inbillar mig att brösten inte är lika hårda/ömma längre ialf. Geggan/flytningen fortsätter och inatt hade jag även blödit lite. Men inga klumpar och inga tecken på att det är själva missfallet. Det lär väl komma mer blod, efter alla historier jag hört ang missfall.. Har inte kännt nåt konstigt i magen heller. Tony ska köpa bindor idag, herregud har aldrig nånsin använt bindor. Kommer kännas som att man har en jätteblöja på sig, men men what to do.. Bättre det än att få helt nerblodade kläder. Har lagt handdukar under lakanet i sängen utifall det skulle hända nåt under natten.
Det skulle ju vara själva fan att jag måste vänta till onsdag, är fortfarande arg och frustrerad över att jag inte fick en tidigare tid. Vill att onsdag ska komma nu, men samtidigt inte. Är så rädd. Jag vill gärna förbereda på mig hur det kommer gå till. Men allt kan man ju inte planera här i livet.
Jag frågade barnmorskan och läkaren i måndags efter ultraljudet, så frågade jag om jag inte kunde göra nånting för att snabba på processen själv, att det kommer naturligt, typ halsa upp en sjuttis vodka för att få igång det på nå sätt eller kanske springa i fem timmar upp och ner för en trappa?! Men nej. Jag kan inte göra nånting alls åt det.
Träffade Carro i torsdags och vi var ute på en lång långpromenad i skogen, skönt med frisk luft och bara prata massa. Sa till Carro att hon kanske möjligtvis kunde ta en pinne och slå mig hårt i magen så kanske nåt skulle hända. Jag kanske skulle börja blöda ialf och då skulle jag ju ialf få komma in akut och få HJÄLP.
Försöker varje dag nu att se positiva saker som kommer ur det här. Jag och Tony pratar med mer varann och frågar hur vi mår osv. Vi har nog kommit varann närmre och det är en skön känsla. En annan grej är att det hade varit väldigt jobbigt att få se ett foster som är i v 13 död istället för den där ärtan. Ännu jobbigare om jag tvingats föda fram en död bebis. Eller att få ett besked att vi inte kan få barn överhuvudtaget. Ja listan kan säkert göras lång. Jag försöker intala mig själv att det här kommer att gå bra, allt löser sig och tiden läker alla sår, hur djupa dem än är.
Ikväll är Anu´s maskerad, men jag och Tony hoppar den. Känns inte det bästa att gå och klä ut sig och hålla på. Skillnade om det var en vanlig middag osv, men nu känns det bara så extremt med maskerad och inte ett dugg sugen på att spexa till det.. Anu förstår nog.
Ikväll kommer Linda och Jonas hit, ska bli väldigt mysigt. Äta lite middag och umgås. Kanske dricka lite vin och öl?
Igår så gjorde vi en jättegod middag jag och Tony. Vi åt potatisgratäng med kött och RÖDVIN. Rödvin, väldigt gott till en god köttbit. Trodde det skulle dröja liiiite längre tid tills jag fick dricka vin igen.. Vi hade en mysig kväll ialf.
På måndag ska jag till SÖS och få nå förberedande tabletter för att mjuka upp nåt, typ livmodern eller livmoderhalsen eller var det var.. Sjukt att det som sas i måndags bara känns som en dimma i huvudet. Förutom de orden som fortfarande ekar på nåt sjukt sätt.
SVART HÅL
Jag vill bara skrika. Skrika ut att jag vill vakna upp ur denna mardröm! NU! Vill inte det här. Barnmorskans och läkaren på ultraljudsavdelningens ord ekar i huvudet på mig om och om igen. "Det är ingenting där" Vadå ingenting där?! Den verkar ha dött mellan v 3-4. Jag ville bara slå henne! En läkare kom in för att göra ett vaginalt ultraljud för att de skulle vara 100% säkra. Hennes ord ekar ännu mer. Nu förstår jag verkligen att hoppet är det sista som lämnar en, så bara för några minuter. Jag tänkte att snällasnällasnällasnällaSNÄLLAFÖRIHELVETE hon måste säga att de sett fel och att det är något levande där. Det kunde inte stämma. Jag bröt ihop fullständigt och Tony klappade och la sin hand på mitt huvud och pussade på mig när jag låg där på britsen med benen rätt upp i gynstolen.
Ett fördröjt missfall hade skett. Ett JÄVLIGT FÖRDRÖJT missfall. Embryot har varit "död" sen vecka 3-4 nånting för det var en ärta, MEN min kropp har bara fortsatt att tro att jag är gravid och att allt är som det ska. Det har alltså bara fortsatt och produceras gravid-hormoner och livmodern har fortsatt att växa. GRUNDLURAD.
Jag skulle ha gått in i v 13 denna vecka. Det vi kände var att äntligen nu kan vi pusta ut och missfallsrisken minskar väldigt mycket. Bara vi får se det lilla livet så kommer allt att bli bra. Att gå på första ultraljudet är ju så i sig så sjukt stort, men så får vi ett sånt här SJUKT besked. Sjuk känsla.
Har läst lite om det, och ju fler man pratar med, så hör jag att det sker ibland, inte alla missfall, men att det ialf sker. Känns skönt att jag inte är unik och konstig. Kan inte beskriva med ord hur ledsen jag är. Har gråtit i flera dagar, vart hemma från jobbet sen i måndags efter ultraljudet. Jag märker att jag behöver prata och ställa samma frågor om och om igen. Jag ältar något så otroligt. Tror jag har sagt alla olika tankar, känslor, uttryckt min ilska flera hundra gånger. Tror det är en del av bearbetningen av det här. Jag vet att det alltid finns folk som har det värre, men det hjälper inte mig för fem öre. Det förändrar ändå inte det faktum att vi inte ska få en liten bebis i mars.
Så många personer som vi gjort SÅ glada också, till ingen nytta! Känns som att det är någon som driver med oss. Grundlurad. Så slöseri med tid!! Embryot var död t.om. när jag gjorde grav-testet den 14/7!! Helt sjuk känsla. Gått i 52 dagar och trott, känt i kroppen, planerat. Men i själva verket var det dött redan då. Allt påminner om det här. Allt vi gjort dessa 52 dagar påminner om att vi väntar barn. Vi hann t.om. köpa tvättmaskin och en byrå just pga av detta. Tur att vi inte hann förbereda mer.
Jag kan köpa att det sker missfall, det är bra att det sker när det inte är 100% bra. Hur skulle världen se ut om alla barn, även de som är väldigt sjuka och inte alls mår bra föddes, det skulle inte fungera. Det är naturens sätt att "sortera" bort de som inte är dugliga. Jag kan som sagt köpa det, men inte förihelvete att det sker på det här viset! Den lilla lilla ärtan hade kunnat komma ut i v 4 när det verkar ha "dött"! Jag hade inte ens vetat om att jag var gravid! Då hade vi inte gått och planerat och längtat. Varför stannar den kvar och varför tror min kropp FORTFARANDE att jag är gravid och att allt är OK? Det är ingenting som är OK. Har ju t.om. fått en liten bula tycker jag. Den känslan att jag är så ARG på min egna kropp. Hur fan kan den tro att jag fortfarande är gravid? Ett hån att det är kvar i mig. Varje gång jag skymtar min mage, så påminns jag av att det är något dåligt och dött där. Som vägrar att komma ut. Jag kan inte ens ta på min egna mage utan att börja gråta.
Konstigt egentligen hur ens tankar och önskningar kan ändras så snabbt. För två veckor sen ville jag bara att denna äckliga flytning/gegga skulle försvinna och jag var så ledsen och orolig för att något var fel. Nu vill jag bara att den ska fortsätta och även att det ska komma blod. Var ju även livrädd för smärta och konstiga "hugg" i magen, men nu vill jag ju bara att det ska hugga till och få ut det. Det var ju det absolut sista vi ville för två veckor sen. Situationen har förändrats en aning....
Jag känner mig rädd och frustrerad att den är kvar där. Jag känner mig rädd för själva missfallet, när det sker. Jag är rädd för alla sjukhusgrejer och allt. Helst vill jag bara att jag står i duschen här hemma och att det kommer att komma blod, det kommer tydligen väldigt mycket blod. Vill helst inte ligga på en brits på SÖS med massa folk i vita rockar. Blir så himla dramatiskt och jag kommer att svimma och kräkas om vartannat. Jag har fått en tid till gyn på onsdag, om en hel vecka! De hade ingen tidigare tid. Jag sa det att jag klarar inte att gå en vecka till och må så här. Men eftersom jag inte blöder så är det inget akut. Jag blöder ju förfan i hjärtat och själen, rent psykiskt! Är också rädd för att om det sker på typ t-banan, kul att stå med helt nerblodade kläder osv.. Jag hoppas att jag kommer tänka att det är mens och inte blod. Det är en jävla skillnad för mig. Mens har jag klarat av sen den dagen jag för första gången fick den. Jag vill inte må dåligt och kräkas och svimma när blodet kommer. Jag måste tänka att det är mens. Men det blir väl som så att man kommer må så konstigt av allt annat så kanske inte reagerar på just att det är blod. Det ska ju ut.
Har nästan helt bestämt mig för att göra en kirurgisk behandling, skrapning. Cissi berättade att när det hände samma sak för henne, så tog hon tabletter i tre omgångar och blödde i en hel månad och det ändå inte funkade. Så det slutade med att hon fick göra en skrapning iallafall.
Jag känner så här att bara för att inte dra ut på det ännu mer, så känner jag att det kanske är lika bra att köra stora paketet och bli sövd och skrapning, bara för att få ett slut på det. Så vi kan gå vidare. Man blöder tydligen inte lika länge efter en skrapning heller. Det lär ju iofs vara olika för alla, ingen kan ju säga vad som är bäst för just mig.
Träffade Cissi igår en stund och det var skönt att komma hemifrån lite, skönt att prata med någon som förstår exakt och har gått igenom samma sak. Skönt och mysa med finaste Molly också. Det är skönt att se att det löste sig för någon annan som varit med om samma sak. Att det faktiskt har en liten dotter idag. På nåt sätt såg jag ljuset i tunneln när jag kramades med Mollsan. Jag ska också ha en fin dotter eller son i framtiden. Det finns inget annat.
Vi var förbi Monika innan ultraljudet. Hon glömde bort i torsdags när vi var där och tog blodproven att hon skulle ta blodtrycket och kissprov på mig. Så då bestämde vi att vi skulle komma till henne efteråt och kissa. Men vi gick såklart inte dit efteråt, så jag kände att jag ville prata med henne. Jag ringde Monika igår. Det kändes skönt. Vi pratade om allt och jag bara grät och grät. Jag sa att vi ville ha henne nästa gång. Och då sa hon: ”att självklart, jag finns här när ni behöver mig nästa gång. Vi får tänka att du är en elefant”, (de är tydligen gravida i 350 dagar mer än människan). Kändes skönt att få skratta lite. Det blev bara lite uppskjutet det här. Monika sa också att ”din kropp var ju väldigt redo för att vara gravid och den verkar väldigt väldigt envis, den kämpar verkligen in i det sista, att det kan finnas någon liten liten chans att det ska funka ändå.. Min kropp har ju inte gett upp i första taget kan man ju lugnt säga. Vi pratade även om att jag hade bra blodvärden, och tacka fan för det! Jag har ju käkat dem där gravid-pillrena som innehåller massa mineraler, vitaminer, järn osv. Men det är ju INGEN som tagit något ifrån mig, så det är klart som fan att jag har bra blodvärden. Då skrattade Monika.
Mamma och syrran var här i måndags eftermiddag, de hade med sig världens finaste rosor och köttfärssås som vi kunde äta till middag. Bästa! Pappa kom i tisdags med den finaste blombuketten. Kan inte med ord beskriva hur mycket våra nära och kära har betytt för oss denna vecka. Alla SMS, alla telefonsamtal, besök, kommentarer på fb, mail på fb, promenader, pratstunder, blombud, presenter. Det har underlättat att veta att man aldrig behöver känna sig ensam. Aldrig någonsin. Känns tryggt och skönt. Min älskade familj och mina älskade vänner, ni är guld värda och jag är evigt tacksam för ert stöd. Det var som Aspi skrev: jag önskar att vi kunde göra mer, men de (blommorna) kanske får dig att le i alla fall.
Tony har varit hemma denna vecka också, idag är han på jobbet. Känns så skönt att ha honom här! Tony kan nog aldrig förstå helt och hållet att jag är så ledsen och arg på det här. Klart att han är sjukt ledsen han också, men jag tror att det är på ett annat sätt. Han har ju på nåt sätt ”bara” stått bredvid. Det är jag som burit nåt och känt att min kropp förändras, och även mina tankar och känslor. Tony är mer positiv och säger att vi ska försöka igen så fort vi blir av med det här och kan gå vidare. Han är ju inte den typen som pratar väldigt mycket om känslor, medan jag funkar som så att jag måste prata mycket när jag mår dåligt. Jag har sagt till honom att jag måste få älta och sörja. Jag måste få vara ledsen och arg tills jag känner mig mätt på det och redo att släppa det. Vi ska ta igenom oss detta. Du och jag. Vi har pratat väldigt mycket om det här och bearbetat det här tillsammans, vi har pratat om våra känslor och jag har legat i hans famn och bara gråtit. Sömnen har inte varit den bästa denna vecka. Har vaknat upp flera gånger dessa nätter och haft svårt att somna om. Inatt vaknade jag vid tre och jag kunde inte sluta gråta. Tony höll om mig hårt. De två sista nätterna har jag drömt om själva missfallet, att det har vart blod i hela sängen och att det var rött överallt..
Men det är som Carro sa, att jag tror att ni kommer gå starka ur det här och ha lättare för att prata med varann efter den här händelsen. Det tror jag tror stenhårt på. Jag ska i alla fall intala mig det varje dag från och med nu. Någonting bra måste ju bara komma ur det här!! Man säger väl så att det finns ingenting negativt som inte har något positivt med sig. Även fast det är svårt och se det nu.
Mars-kvoten i min släkt var redan fylld. Det funkade helt enkelt inte att det skulle födas en till liten person i mars. Det räcker med de 6 personerna som redan har sin födelsedag i den månaden. Vi får helt enkelt ta en annan månad.






Så fint att vila ögonen på!
Lör 1/9 skön helg på landet
Befinner oss på landet nu, kom fram väldigt sent igårkväll. Vi kände att det skulle va skönt med lite miljöombyte och bara åka iväg över helgen. Hemma ser det ut som kaos ändå med kläder hängandes överallt. I torsdags var Anna O och Anna K hemma hos mig, vi käkade middag och hade det väldigt trevligt. Massa updates med jobb och annat. Kombinerade vår dejt med tvättstugan.
Åh va jag älskar detta ställe! Så skönt att vara här och andas frisk luft! :-) Det ösregnar ute just nu, skönt att bara vara. Har precis grillat lite korv med bröd. Vill ta en tur ut i skogen för att kolla om det finns nå svamp.
Har vart en sjukt jobbig vecka med allt det här med flytningen/blödningen.. Mår skit just nu rent ut sagt. Känns som att jag går sönder rent psykiskt snart av denna ovisshet.
Vi var på Södra BB och träffade vår barnmorska Monika för första gången i torsdags. Det kändes bra med henne och vi gillade henne mycket. En lite äldre kvinna som kändes väldigt förstående och trygg på nå vis. Kändes som att hon har lång erfarenhet av detta. Den första frågan jag fick var: hur mår du? Då brast det för mig och jag började gråta. Jag sa att jag inte mådde alls bra pga av denna flytning som jag nu haft en vecka!! Det vägrar ge med sig. Jag sa att jag blir galen av att inte få veta om den lever och mår bra eller om den dött för ett tag sen.. Hon sa att det var positivt att det inte var färskt blod utan mer brunt. Jag har funderat mer på det och det spelar ju ingen roll NÄR det hände OM det nu blivit ett missfall för då har det ju iallafall hänt oavsett när... Aja. Hon frågade även om jag känner mig gravid och jag sa det att ja det gör jag väl, jag har ju aldrig varit gravid tidigare så vet ju inte säkert hur det känns. Men det känns ju samma i kroppen som det gjorde för typ 5 veckor sen. Känns inget konstigt i kroppen och har inte haft nån smärta i magen på nåt sätt.. Känns ju som att av ett missfall blir det betydligt mycket mer blod och även att det kommer att kännas i magen, smärtsamt.
Hon lugnade mig ialf litegrann för stunden när vi var där och hon sa många bra saker så det kändes skönt. Vi satt och pratade lite om alltihop: missfall, blödningen/flytningen, rutinfrågor som om jag haft nå sjukdomar, sjukdomar i släkten osv..
Sen var det sags för blodprov! Åh herregud va jag var nervös!! På väg till när jag skulle träffa Tony vid Skanstull så höll jag på att dö av nervositet. Trodde jag skulle kräkas på t-banan.. Jag sa det till Monika att Detta är min absolut värsta skräck/fobi i livet; blod och nålar, sjukhus osv. Och jag kommer att kräkas. I värsta fall så svimmar jag också, men jag kommer att kräkas, är 100% säker!
Jag fick lägga mig på britsen med kräkpåsen som täckte hela mitt ansikte typ. Satt och andades och hyperventilerade i påsen medan Tony satt och pratade med mig om allt och ingenting. Vi andades tillsammans, haha. Snacka om att detta är min värsta fobi! Herregud. Jag var SÅ stolt över mig själv när det var klart. Jag svimmade inte av och jag kräktes INTE ens!! Shit va bra jag är! haha. Jag tror så här att de andra gånger som jag faktikst spytt och kännt att omvärlden går i slowmotion och det här dova ljudet på högra örat kommer, så tror jag så här att jag kännt en press och stress över att jagfårintespyjagfårintespyellersvimma. I torsdags så gjorde jag ju klart för alla närvarande att det är så här jag är, jag KOMMER att kräkas och det är helt OK. Kändes SÅ otroligt skönt att Tony var där också, det hade också sin påverkan, det är jag helt övertygad om.
Jag tog med mig kräkpåsen på bussen utifall att det skulle komma några eftersvettningar osv.
Monika sa att mina blodvärden såg bra ut när hon kollade lite snabbt när vi var där.
Vi fick tid för ultraljud på måndag redan! Måndag kl 10 så får vi se det lilla livet! <3 Ska bli SÅ skönt att få veta. Oavsett om vi får ett positivt eller negativt besked, så får vi iallafall veta hur det är.
Då får vi ju även svar från KUB-testet.
Fina kantareller som vi plockade! Så skönt att gå i skogen och andas frisk luft!! Tony tyckte t.om. att det var mysigt!! <3