camillasoder.blogg.se

Jag vill bara skrika. Skrika ut att jag vill vakna upp ur denna mardröm! NU! Vill inte det här. Barnmorskans och läkaren på ultraljudsavdelningens ord ekar i huvudet på mig om och om igen. "Det är ingenting där" Vadå ingenting där?! Den verkar ha dött mellan v 3-4. Jag ville bara slå henne! En läkare kom in för att göra ett vaginalt ultraljud för att de skulle vara 100% säkra. Hennes ord ekar ännu mer. Nu förstår jag verkligen att hoppet är det sista som lämnar en, så bara för några minuter. Jag tänkte att snällasnällasnällasnällaSNÄLLAFÖRIHELVETE hon måste säga att de sett fel och att det är något levande där. Det kunde inte stämma. Jag bröt ihop fullständigt och Tony klappade och la sin hand på mitt huvud och pussade på mig när jag låg där på britsen med benen rätt upp i gynstolen.

Ett fördröjt missfall hade skett. Ett JÄVLIGT FÖRDRÖJT missfall. Embryot har varit "död" sen vecka 3-4 nånting för det var en ärta, MEN min kropp har bara fortsatt att tro att jag är gravid och att allt är som det ska. Det har alltså bara fortsatt och produceras gravid-hormoner och livmodern har fortsatt att växa. GRUNDLURAD.

Jag skulle ha gått in i v 13 denna vecka. Det vi kände var att äntligen nu kan vi pusta ut och missfallsrisken minskar väldigt mycket. Bara vi får se det lilla livet så kommer allt att bli bra. Att gå på första ultraljudet är ju så i sig så sjukt stort, men så får vi ett sånt här SJUKT besked. Sjuk känsla.

Har läst lite om det, och ju fler man pratar med, så hör jag att det sker ibland, inte alla missfall, men att det ialf sker. Känns skönt att jag inte är unik och konstig. Kan inte beskriva med ord hur ledsen jag är. Har gråtit i flera dagar, vart hemma från jobbet sen i måndags efter ultraljudet. Jag märker att jag behöver prata och ställa samma frågor om och om igen. Jag ältar något så otroligt. Tror jag har sagt alla olika tankar, känslor, uttryckt min ilska flera hundra gånger. Tror det är en del av bearbetningen av det här. Jag vet att det alltid finns folk som har det värre, men det hjälper inte mig för fem öre. Det förändrar ändå inte det faktum att vi inte ska få en liten bebis i mars.

Så många personer som vi gjort SÅ glada också, till ingen nytta! Känns som att det är någon som driver med oss. Grundlurad. Så slöseri med tid!! Embryot var död t.om. när jag gjorde grav-testet den 14/7!! Helt sjuk känsla. Gått i 52 dagar och trott, känt i kroppen, planerat. Men i själva verket var det dött redan då. Allt påminner om det här. Allt vi gjort dessa 52 dagar påminner om att vi väntar barn. Vi hann t.om. köpa tvättmaskin och en byrå just pga av detta. Tur att vi inte hann förbereda mer.

Jag kan köpa att det sker missfall, det är bra att det sker när det inte är 100% bra. Hur skulle världen se ut om alla barn, även de som är väldigt sjuka och inte alls mår bra föddes, det skulle inte fungera. Det är naturens sätt att "sortera" bort de som inte är dugliga. Jag kan som sagt köpa det, men inte förihelvete att det sker på det här viset! Den lilla lilla ärtan hade kunnat komma ut i v 4 när det verkar ha "dött"! Jag hade inte ens vetat om att jag var gravid! Då hade vi inte gått och planerat och längtat. Varför stannar den kvar och varför tror min kropp FORTFARANDE att jag är gravid och att allt är OK? Det är ingenting som är OK. Har ju t.om. fått en liten bula tycker jag. Den känslan att jag är så ARG på min egna kropp. Hur fan kan den tro att jag fortfarande är gravid? Ett hån att det är kvar i mig. Varje gång jag skymtar min mage, så påminns jag av att det är något dåligt och dött där. Som vägrar att komma ut. Jag kan inte ens ta på min egna mage utan att börja gråta.

Konstigt egentligen hur ens tankar och önskningar kan ändras så snabbt. För två veckor sen ville jag bara att denna äckliga flytning/gegga skulle försvinna och jag var så ledsen och orolig för att något var fel. Nu vill jag bara att den ska fortsätta och även att det ska komma blod. Var ju även livrädd för smärta och konstiga "hugg" i magen, men nu vill jag ju bara att det ska hugga till och få ut det. Det var ju det absolut sista vi ville för två veckor sen. Situationen har förändrats en aning....

Jag känner mig rädd och frustrerad att den är kvar där. Jag känner mig rädd för själva missfallet, när det sker. Jag är rädd för alla sjukhusgrejer och allt. Helst vill jag bara att jag står i duschen här hemma och att det kommer att komma blod, det kommer tydligen väldigt mycket blod. Vill helst inte ligga på en brits på SÖS med massa folk i vita rockar. Blir så himla dramatiskt och jag kommer att svimma och kräkas om vartannat. Jag har fått en tid till gyn på onsdag, om en hel vecka! De hade ingen tidigare tid. Jag sa det att jag klarar inte att gå en vecka till och må så här. Men eftersom jag inte blöder så är det inget akut. Jag blöder ju förfan i hjärtat och själen, rent psykiskt! Är också rädd för att om det sker på typ t-banan, kul att stå med helt nerblodade kläder osv.. Jag hoppas att jag kommer tänka att det är mens och inte blod. Det är en jävla skillnad för mig. Mens har jag klarat av sen den dagen jag för första gången fick den. Jag vill inte må dåligt och kräkas och svimma när blodet kommer. Jag måste tänka att det är mens. Men det blir väl som så att man kommer må så konstigt av allt annat så kanske inte reagerar på just att det är blod. Det ska ju ut.

Har nästan helt bestämt mig för att göra en kirurgisk behandling, skrapning. Cissi berättade att när det hände samma sak för henne, så tog hon tabletter i tre omgångar och blödde i en hel månad och det ändå inte funkade. Så det slutade med att hon fick göra en skrapning iallafall.

Jag känner så här att bara för att inte dra ut på det ännu mer, så känner jag att det kanske är lika bra att köra stora paketet och bli sövd och skrapning, bara för att få ett slut på det. Så vi kan gå vidare. Man blöder tydligen inte lika länge efter en skrapning heller. Det lär ju iofs vara olika för alla, ingen kan ju säga vad som är bäst för just mig.

Träffade Cissi igår en stund och det var skönt att komma hemifrån lite, skönt att prata med någon som förstår exakt och har gått igenom samma sak. Skönt och mysa med finaste Molly också. Det är skönt att se att det löste sig för någon annan som varit med om samma sak. Att det faktiskt har en liten dotter idag. På nåt sätt såg jag ljuset i tunneln när jag kramades med Mollsan. Jag ska också ha en fin dotter eller son i framtiden. Det finns inget annat.

Vi var förbi Monika innan ultraljudet. Hon glömde bort i torsdags när vi var där och tog blodproven att hon skulle ta blodtrycket och kissprov på mig. Så då bestämde vi att vi skulle komma till henne efteråt och kissa. Men vi gick såklart inte dit efteråt, så jag kände att jag ville prata med henne. Jag ringde Monika igår. Det kändes skönt. Vi pratade om allt och jag bara grät och grät. Jag sa att vi ville ha henne nästa gång. Och då sa hon: ”att självklart, jag finns här när ni behöver mig nästa gång. Vi får tänka att du är en elefant”, (de är tydligen gravida i 350 dagar mer än människan). Kändes skönt att få skratta lite. Det blev bara lite uppskjutet det här. Monika sa också att ”din kropp var ju väldigt redo för att vara gravid och den verkar väldigt väldigt envis, den kämpar verkligen in i det sista, att det kan finnas någon liten liten chans att det ska funka ändå.. Min kropp har ju inte gett upp i första taget kan man ju lugnt säga. Vi pratade även om att jag hade bra blodvärden, och tacka fan för det! Jag har ju käkat dem där gravid-pillrena som innehåller massa mineraler, vitaminer, järn osv. Men det är ju INGEN som tagit något ifrån mig, så det är klart som fan att jag har bra blodvärden. Då skrattade Monika.

Mamma och syrran var här i måndags eftermiddag, de hade med sig världens finaste rosor och köttfärssås som vi kunde äta till middag. Bästa! Pappa kom i tisdags med den finaste blombuketten. Kan inte med ord beskriva hur mycket våra nära och kära har betytt för oss denna vecka. Alla SMS, alla telefonsamtal, besök, kommentarer på fb, mail på fb, promenader, pratstunder, blombud, presenter. Det har underlättat att veta att man aldrig behöver känna sig ensam. Aldrig någonsin. Känns tryggt och skönt. Min älskade familj och mina älskade vänner, ni är guld värda och jag är evigt tacksam för ert stöd. Det var som Aspi skrev: jag önskar att vi kunde göra mer, men de (blommorna) kanske får dig att le i alla fall.

Tony har varit hemma denna vecka också, idag är han på jobbet. Känns så skönt att ha honom här! Tony kan nog aldrig förstå helt och hållet att jag är så ledsen och arg på det här. Klart att han är sjukt ledsen han också, men jag tror att det är på ett annat sätt. Han har ju på nåt sätt ”bara” stått bredvid. Det är jag som burit nåt och känt att min kropp förändras, och även mina tankar och känslor. Tony är mer positiv och säger att vi ska försöka igen så fort vi blir av med det här och kan gå vidare. Han är ju inte den typen som pratar väldigt mycket om känslor, medan jag funkar som så att jag måste prata mycket när jag mår dåligt. Jag har sagt till honom att jag måste få älta och sörja. Jag måste få vara ledsen och arg tills jag känner mig mätt på det och redo att släppa det. Vi ska ta igenom oss detta. Du och jag. Vi har pratat väldigt mycket om det här och bearbetat det här tillsammans, vi har pratat om våra känslor och jag har legat i hans famn och bara gråtit. Sömnen har inte varit den bästa denna vecka. Har vaknat upp flera gånger dessa nätter och haft svårt att somna om. Inatt vaknade jag vid tre och jag kunde inte sluta gråta. Tony höll om mig hårt. De två sista nätterna har jag drömt om själva missfallet, att det har vart blod i hela sängen och att det var rött överallt..

Men det är som Carro sa, att jag tror att ni kommer gå starka ur det här och ha lättare för att prata med varann efter den här händelsen. Det tror jag tror stenhårt på. Jag ska i alla fall intala mig det varje dag från och med nu. Någonting bra måste ju bara komma ur det här!! Man säger väl så att det finns ingenting negativt som inte har något positivt med sig. Även fast det är svårt och se det nu.

Mars-kvoten i min släkt var redan fylld. Det funkade helt enkelt inte att det skulle födas en till liten person i mars. Det räcker med de 6 personerna som redan har sin födelsedag i den månaden. Vi får helt enkelt ta en annan månad.

Så fint att vila ögonen på!