Fortfarande kvar i magen, frustrerad.
Gick till jobbet igår. Det var skönt att träffa alla. Skönt att ha så fina kollegor som får en att må bra. Möttes av massa massa kramar. Började gråta efter nån sekund efter första personen som kramade om mig. Det var skönt att få bara prata och uttrycka min ilska och bara gråta, alla lyssnade. Jag trodde att jag skulle gråta mer under hela dagen när folk kom fram och kramade om mig, men lyckades bita ihop. Det visar på att jag blivit starkare och går vidare ju mer dagarna går. Skönt att få fokusera och tänka på annat för en stund på jobbet. Nu kan jag prata om det utan att bli hysteriskt ledsen.
Sjukt att min kropp bara fortsätter FORTFARANDE. Embryot är fortfarande kvar i magen på mig. Stört. Inbillar mig att brösten inte är lika hårda/ömma längre ialf. Geggan/flytningen fortsätter och inatt hade jag även blödit lite. Men inga klumpar och inga tecken på att det är själva missfallet. Det lär väl komma mer blod, efter alla historier jag hört ang missfall.. Har inte kännt nåt konstigt i magen heller. Tony ska köpa bindor idag, herregud har aldrig nånsin använt bindor. Kommer kännas som att man har en jätteblöja på sig, men men what to do.. Bättre det än att få helt nerblodade kläder. Har lagt handdukar under lakanet i sängen utifall det skulle hända nåt under natten.
Det skulle ju vara själva fan att jag måste vänta till onsdag, är fortfarande arg och frustrerad över att jag inte fick en tidigare tid. Vill att onsdag ska komma nu, men samtidigt inte. Är så rädd. Jag vill gärna förbereda på mig hur det kommer gå till. Men allt kan man ju inte planera här i livet.
Jag frågade barnmorskan och läkaren i måndags efter ultraljudet, så frågade jag om jag inte kunde göra nånting för att snabba på processen själv, att det kommer naturligt, typ halsa upp en sjuttis vodka för att få igång det på nå sätt eller kanske springa i fem timmar upp och ner för en trappa?! Men nej. Jag kan inte göra nånting alls åt det.
Träffade Carro i torsdags och vi var ute på en lång långpromenad i skogen, skönt med frisk luft och bara prata massa. Sa till Carro att hon kanske möjligtvis kunde ta en pinne och slå mig hårt i magen så kanske nåt skulle hända. Jag kanske skulle börja blöda ialf och då skulle jag ju ialf få komma in akut och få HJÄLP.
Försöker varje dag nu att se positiva saker som kommer ur det här. Jag och Tony pratar med mer varann och frågar hur vi mår osv. Vi har nog kommit varann närmre och det är en skön känsla. En annan grej är att det hade varit väldigt jobbigt att få se ett foster som är i v 13 död istället för den där ärtan. Ännu jobbigare om jag tvingats föda fram en död bebis. Eller att få ett besked att vi inte kan få barn överhuvudtaget. Ja listan kan säkert göras lång. Jag försöker intala mig själv att det här kommer att gå bra, allt löser sig och tiden läker alla sår, hur djupa dem än är.
Ikväll är Anu´s maskerad, men jag och Tony hoppar den. Känns inte det bästa att gå och klä ut sig och hålla på. Skillnade om det var en vanlig middag osv, men nu känns det bara så extremt med maskerad och inte ett dugg sugen på att spexa till det.. Anu förstår nog.
Ikväll kommer Linda och Jonas hit, ska bli väldigt mysigt. Äta lite middag och umgås. Kanske dricka lite vin och öl?
Igår så gjorde vi en jättegod middag jag och Tony. Vi åt potatisgratäng med kött och RÖDVIN. Rödvin, väldigt gott till en god köttbit. Trodde det skulle dröja liiiite längre tid tills jag fick dricka vin igen.. Vi hade en mysig kväll ialf.
På måndag ska jag till SÖS och få nå förberedande tabletter för att mjuka upp nåt, typ livmodern eller livmoderhalsen eller var det var.. Sjukt att det som sas i måndags bara känns som en dimma i huvudet. Förutom de orden som fortfarande ekar på nåt sjukt sätt.
Kommentarer
Trackback
