Tors 25/10
Gick bra igår på SÖS gyn. Kom dit och det första dem sa va att jag skulle göra ett urinprov, oturligt nog så hade precis kissat på jobbet och va inte ett dugg kissnödig.. Men jag tog med mig muggen och skulle försöka, satt där och pressade, men det gick verkligen inte så jag gav upp.
Sen kom det två läkare och ropade upp mig, (en kvinnliga läkare och en ung man, typ i min ålder, som var läkarstudent).
Vi satt och pratade om missfallet ett tag och jag började gråta direkt. De rekommenderade mig att gå och prata med deras kurator som de har där, kan nog vara väldigt nyttigt. Dels att det är en utomstående person som kan se det lite mer utanför och som har medicinsk kunskap och erfarenhet om det här.
Sen så skulle jag bli undersökt och då frågade den kvinnliga läkaren om det kändes ok för mig att han skulle göra det. Kändes rätt obekvämt, då det kändes som att han var rätt ny. För det första så hade han problem att typ få in själva undersökningsinstrumentet så han höll på ett tag, Det blir man ju inte liiiite obekväm och spänd av..,, Han klämde och kände på magen och i på typ livmodern. Han frågade den kvinnliga läkaren mycket och sa fel namn på de olika delarna där nere, han sa att ja men det här är väl livmodern? Och det var det tydligen inte för då sa den kvinnliga att nääe det där är, om du går lite mer åt vänster så... Och det hände två gånger under undersökningen/ultraljudet. Som sagt kändes lite obekvämt, men va fan.. Det är ju för ett bra syfte, att han lär sig och blir en bra läkare så. De frågade hur jag mådde och om det va ok och, då sa jag det, jaa men herrgud kör bara, det var betydligt jobbigare för 6 veckor sen.. DÅ kände jag mig ännu mer äckligare med allt blod och alla klumpar. Det här var ju ingenting jämnfört!
Mitt i undersökningen kommer en annan läkare inspringandes och frågar att jahaa och hur det var här då?! Vi såg ut som tre frågetecken. Då visade det sig att den kvinnliga läkaren råkat komma åt nödsignalsknappen på väggen. Herregud. Haha och här ligger jag och visar hela mig, men kom in allihopa bara!! För guds skull.
Sen var det dags för vaginalt ultraljud, och de kunde se att jag förmodligen har ägglossning nu i dagarna (sön?) och kommer alltså då ha mens om ca 2 veckor.. Men det va bara som hon trodde, hon kunde se som streck på livmodern som ska betyda det..
När vi var klara så satte jag mig i väntrummet och drack typ femton muggar med vatten för att bli kissnödig. Grav-testet visade negativt och det andra testet som hon gjorde (?) såg också bra ut..
Så summan av kardemumman är att:
Allt såg jättebra ut, men det såg ut som att det kunde va nånting litet litet kvar i mig som kommer åka ut nu snart.
Hon tyckte inte att vi behövde dra igång stora paketet med skrapning.
Jag förmodligen redan har haft en mens i all denna gegga och blod. Typ för 12-14 dagar sen. Jag blödde ju två dagar där för ungefär så många dagar sen, så det kan ju ha varit första mensen efter missfallet..?
Att jag har ägglossning nu i dagarna, förmodligen
Mensen kommer förmodligen komma om två veckor
Om jag inte slutat blöda/gegga om två veckor så måste jag komma tillbaka.
De tyckte att jag kunde unna mig och bada och ha det skönt på söndag, då vi ska till Sign på spa. Hon sa att infektionsrisken är låg efter så här många veckor.. Men med min tur så ska jag nog vara väldigt försiktig ialf. Behöver ju inte ligga i badet i flera timmar..
De båda var jättegulliga och pratade med mig och var förstående så det va väldigt skönt. Känns SÅ himla skönt att jag varit där och läkare fått titta på mig så att allt är som det ska. Eller ialf inte ser nåt konstigt!
Har inte haft lika mycket gegga idag, väldigtväldigt lite faktiskt!! På eftermiddagen kl 14 så hade det fortf inte kommit ut nåt och det brukar komma igång redan på morgonen nu de senaste veckorna..
Håller tummarna för att detta snart är över!!
Nu ska jag bara ta tag i min rädsla och alla dumma tankar, så att vi kan försöka igen nu snart. Vill bara känna att jag gått vidare helt och lämnat det. Vill inte att det ska dyka upp nåt senare.. Ska ta och ringa kuratorn imorgon och boka in en tid.
En kollega sa till mig idag att jag skulle tänka så här: anledningen till att min kropp har tagit så lång tid på sig att återhämta sig och få bort allt, kan bero på att min kropp försöker skydda mig. Ett skydd på så sätt att jag får tid att fundera och återhämta mig rent psykist efter det här. Så att vi inte bara kör på utan och stanna upp och bearbeta allt som jag är säker på att man måste. Jag tycker att det va fint sagt och ett typ "svar" på denna frustration som jag känner..
6 veckor sen missfallet, tis 23/10
Längesen jag skrev, kände att det var dags och skriva av mig lite..
6 veckor har gått sen vi sist va på SÖS då jag fick hjälp med att missfallet skulle ske. Nu när jag tänker tillbaka på hur jag satt där på toan och pressade ut allt blod och alla klumpar, så känns det så sjukt konstigt och overkligt på nå sätt. Känns som att det hänt någon annan och inte oss. Jag har fått lite mer perspektiv på det som hänt tror jag, har mer förståelse för det, det är ialf vad jag vill tro att jag fått..
Jag mår bra. Eller ialf i perioder, går fortfarande lite upp och ner, men det gjorde ju mina dagarna innan missfallet också.. Men jag känner mig stabil..
.
För två veckor sen när vi kollade på X factor på tvn så reagerade jag väldigt starkt på en tjej som är med i programmet som är gravid och ska föda i mars nångång. Hon va så fin med hennes mage.. Tjejen efter henne som skulle sjunga snackade om hennes hund som hette Hugo. Jag bröt ihop totalt och kopplade det till mig: att jag skulle ha haft hennes mage, vi skulle få en bebis i just mars månad och vi har hela tiden pratat om "Hugo".. Jag blev besviken på mig själv att jag reagerade så starkt, trodde inte att jag skulle ta åt mig så mycket som jag gjorde efter ca 3 veckor... Jag känner fortfarande att det är jobbigt att se gravida kvinnor på stan t.ex. Har inga problem med barn/bebisar osv, men just och se gravida magar.. Kommer väl försvinna med tiden antar jag.
Jag "blöder" fortfarande. Som sagt 6 veckor har gått!! 6 veckor och det kommer fortfarande ut nå skit från mig!! Känner mig väldigt väldigt frustrerad över det! Den senaste veckan har jag kännt mig skit låg och funderat väldigt mycket på allting. Den rädsla som jag känner inför att allt detta ska hända oss igen. Jag har t.om. tänkt tanken att strunta i barn pga av detta. Men jag har lyckats ta bort de tankarna rätt fort igen, men de kommer tillbaka på nå jobbigt sätt. Jag är livrädd för att det ska hända igen, vet inte om jag skulle klara av att gå igenom det vi gått igenom. Att må så otroligt dåligt. Vi har pratat om det och jag har kommit fram till att det nog vore bra att gå och prata med nån av kuratorerna som SÖS erbjöd vid missfallet. Jag vill inte att min rädsla ska sätta stopp för nånting. Jag vill ju ha barn! Det är min högsta önskan just nu. Nästa gång (SOM KOMMER ATT SKE!! måste övertyga mig själv) vill jag vara 100% lycklig över att vi väntar barn igen. INTE 100% orolig och ledsen. Därför tror jag att det kan vara bra för mig att få hjälp med mina tankar och hur jag ska bearbeta och göra.
Under dessa 6 veckor så har jag ju blödigt som sagt. + de 2 veckorna innan jag ens fick kommer till SÖS på ultraljudet så ja, ca 8 jävla veckor har jag gått med bindor/oroandet över att shit ska jag blöda igenom/haft backup-paket med nya trosor + bindor i väskan/gått med fula trosor/kännt mig SÅ äcklig/inte haft sex/inte badat/inte använt tampong. Och jag är SÅ trött på skiten!!
Ca en vecka efteråt så blödde jag väldigt mycket.'
Efter två veckor så fick jag gegga/brun flytning
Efter tre veckor så kom det blod igen någon dag, men dagen efter var det gegga/flytningen igen (fattade inte var det var för nåt?! Ringde till SÖS och barnmorskan sa att missfall går inte efter nån speciell cykel, kroppen gör som den själv vill och ingenting är onormalt så länge jag inte får feber, illaluktande, kraftiga magsmärtor..
Efter fyra veckor gegga, men exakt när det hade gått 4 veckor så kom det blod igen. Blodet höll i sig i två-tre dagar, som sen övergick till geggan igen. Jag hoppades så jäkla mycket på att det var min mens som hade kommit, vet fortfarande inte om det var det eller inte. Men förmodligen inte eftersom jaf fortf har gegga.
Efter fem-sex veckor gegga. Och här står jag nu..
Jag ringde till SÖS idag för att få en tid hos dem för undersökning/vaginalt ultraljud. Bara för att se så allt är OK. Som ett återbesök. Och att allt kommit ut eller hur lång tid det är kvar tills geggan ger med sig. Orkar inte med detta längre.
Jag tror så här att om de här eftersviterna inte hållt i sig så sjukt länge som det gjort, så är jag övertygad att jag hade kommit längre i min bearbetning. Nu har det ju blivit så sjukt långdraget. Det var det här som jag va rädd för. Ville bara att jag skulle bli av med "det döda" i magen, blöda nån vecka och sen gå vidare. Varje gång jag går på toa, varje gång jag ska duscha, varje gång jag måste dra ner mina trosor, så påminns jag av missfallet pga av att trosorna inte ser "normala" ut. Det kommer typ kännas konstigt den dagen då det inte är nån gegga i trosan, kommer typ kännas tomt och som att nåt fattas?! Sjukt. Man vänjer sig med allt..
Jag har ialf fått en tid på gyn SÖS imorrn kl 14. Känns bra. Känner mig lite orolig också, men fan det kan inte va nå fel på mig?! Barnmorskan som jag pratade med idag sa att vissa har det lite mer trassligt efter ett missfall medan andra slutar blöda och har inge besvär alls efter nån vecka.. Klart jag skulle ha otur med detta också...
Barnmorskorna som jag pratat med under dessa veckor, har sagt till mig hela tiden att det är normalt att blöda i 4-6 veckor efteråt, men nu står vi ju här och 6 veckor har gått imorrn.,,
Vill bara få gå vidare och att vi kan få försöka bli gravida igen. <3
