Tors 25/10
Gick bra igår på SÖS gyn. Kom dit och det första dem sa va att jag skulle göra ett urinprov, oturligt nog så hade precis kissat på jobbet och va inte ett dugg kissnödig.. Men jag tog med mig muggen och skulle försöka, satt där och pressade, men det gick verkligen inte så jag gav upp.
Sen kom det två läkare och ropade upp mig, (en kvinnliga läkare och en ung man, typ i min ålder, som var läkarstudent).
Vi satt och pratade om missfallet ett tag och jag började gråta direkt. De rekommenderade mig att gå och prata med deras kurator som de har där, kan nog vara väldigt nyttigt. Dels att det är en utomstående person som kan se det lite mer utanför och som har medicinsk kunskap och erfarenhet om det här.
Sen så skulle jag bli undersökt och då frågade den kvinnliga läkaren om det kändes ok för mig att han skulle göra det. Kändes rätt obekvämt, då det kändes som att han var rätt ny. För det första så hade han problem att typ få in själva undersökningsinstrumentet så han höll på ett tag, Det blir man ju inte liiiite obekväm och spänd av..,, Han klämde och kände på magen och i på typ livmodern. Han frågade den kvinnliga läkaren mycket och sa fel namn på de olika delarna där nere, han sa att ja men det här är väl livmodern? Och det var det tydligen inte för då sa den kvinnliga att nääe det där är, om du går lite mer åt vänster så... Och det hände två gånger under undersökningen/ultraljudet. Som sagt kändes lite obekvämt, men va fan.. Det är ju för ett bra syfte, att han lär sig och blir en bra läkare så. De frågade hur jag mådde och om det va ok och, då sa jag det, jaa men herrgud kör bara, det var betydligt jobbigare för 6 veckor sen.. DÅ kände jag mig ännu mer äckligare med allt blod och alla klumpar. Det här var ju ingenting jämnfört!
Mitt i undersökningen kommer en annan läkare inspringandes och frågar att jahaa och hur det var här då?! Vi såg ut som tre frågetecken. Då visade det sig att den kvinnliga läkaren råkat komma åt nödsignalsknappen på väggen. Herregud. Haha och här ligger jag och visar hela mig, men kom in allihopa bara!! För guds skull.
Sen var det dags för vaginalt ultraljud, och de kunde se att jag förmodligen har ägglossning nu i dagarna (sön?) och kommer alltså då ha mens om ca 2 veckor.. Men det va bara som hon trodde, hon kunde se som streck på livmodern som ska betyda det..
När vi var klara så satte jag mig i väntrummet och drack typ femton muggar med vatten för att bli kissnödig. Grav-testet visade negativt och det andra testet som hon gjorde (?) såg också bra ut..
Så summan av kardemumman är att:
Allt såg jättebra ut, men det såg ut som att det kunde va nånting litet litet kvar i mig som kommer åka ut nu snart.
Hon tyckte inte att vi behövde dra igång stora paketet med skrapning.
Jag förmodligen redan har haft en mens i all denna gegga och blod. Typ för 12-14 dagar sen. Jag blödde ju två dagar där för ungefär så många dagar sen, så det kan ju ha varit första mensen efter missfallet..?
Att jag har ägglossning nu i dagarna, förmodligen
Mensen kommer förmodligen komma om två veckor
Om jag inte slutat blöda/gegga om två veckor så måste jag komma tillbaka.
De tyckte att jag kunde unna mig och bada och ha det skönt på söndag, då vi ska till Sign på spa. Hon sa att infektionsrisken är låg efter så här många veckor.. Men med min tur så ska jag nog vara väldigt försiktig ialf. Behöver ju inte ligga i badet i flera timmar..
De båda var jättegulliga och pratade med mig och var förstående så det va väldigt skönt. Känns SÅ himla skönt att jag varit där och läkare fått titta på mig så att allt är som det ska. Eller ialf inte ser nåt konstigt!
Har inte haft lika mycket gegga idag, väldigtväldigt lite faktiskt!! På eftermiddagen kl 14 så hade det fortf inte kommit ut nåt och det brukar komma igång redan på morgonen nu de senaste veckorna..
Håller tummarna för att detta snart är över!!
Nu ska jag bara ta tag i min rädsla och alla dumma tankar, så att vi kan försöka igen nu snart. Vill bara känna att jag gått vidare helt och lämnat det. Vill inte att det ska dyka upp nåt senare.. Ska ta och ringa kuratorn imorgon och boka in en tid.
En kollega sa till mig idag att jag skulle tänka så här: anledningen till att min kropp har tagit så lång tid på sig att återhämta sig och få bort allt, kan bero på att min kropp försöker skydda mig. Ett skydd på så sätt att jag får tid att fundera och återhämta mig rent psykist efter det här. Så att vi inte bara kör på utan och stanna upp och bearbeta allt som jag är säker på att man måste. Jag tycker att det va fint sagt och ett typ "svar" på denna frustration som jag känner..
Kommentarer
Trackback
