6 veckor sen missfallet, tis 23/10
Längesen jag skrev, kände att det var dags och skriva av mig lite..
6 veckor har gått sen vi sist va på SÖS då jag fick hjälp med att missfallet skulle ske. Nu när jag tänker tillbaka på hur jag satt där på toan och pressade ut allt blod och alla klumpar, så känns det så sjukt konstigt och overkligt på nå sätt. Känns som att det hänt någon annan och inte oss. Jag har fått lite mer perspektiv på det som hänt tror jag, har mer förståelse för det, det är ialf vad jag vill tro att jag fått..
Jag mår bra. Eller ialf i perioder, går fortfarande lite upp och ner, men det gjorde ju mina dagarna innan missfallet också.. Men jag känner mig stabil..
.
För två veckor sen när vi kollade på X factor på tvn så reagerade jag väldigt starkt på en tjej som är med i programmet som är gravid och ska föda i mars nångång. Hon va så fin med hennes mage.. Tjejen efter henne som skulle sjunga snackade om hennes hund som hette Hugo. Jag bröt ihop totalt och kopplade det till mig: att jag skulle ha haft hennes mage, vi skulle få en bebis i just mars månad och vi har hela tiden pratat om "Hugo".. Jag blev besviken på mig själv att jag reagerade så starkt, trodde inte att jag skulle ta åt mig så mycket som jag gjorde efter ca 3 veckor... Jag känner fortfarande att det är jobbigt att se gravida kvinnor på stan t.ex. Har inga problem med barn/bebisar osv, men just och se gravida magar.. Kommer väl försvinna med tiden antar jag.
Jag "blöder" fortfarande. Som sagt 6 veckor har gått!! 6 veckor och det kommer fortfarande ut nå skit från mig!! Känner mig väldigt väldigt frustrerad över det! Den senaste veckan har jag kännt mig skit låg och funderat väldigt mycket på allting. Den rädsla som jag känner inför att allt detta ska hända oss igen. Jag har t.om. tänkt tanken att strunta i barn pga av detta. Men jag har lyckats ta bort de tankarna rätt fort igen, men de kommer tillbaka på nå jobbigt sätt. Jag är livrädd för att det ska hända igen, vet inte om jag skulle klara av att gå igenom det vi gått igenom. Att må så otroligt dåligt. Vi har pratat om det och jag har kommit fram till att det nog vore bra att gå och prata med nån av kuratorerna som SÖS erbjöd vid missfallet. Jag vill inte att min rädsla ska sätta stopp för nånting. Jag vill ju ha barn! Det är min högsta önskan just nu. Nästa gång (SOM KOMMER ATT SKE!! måste övertyga mig själv) vill jag vara 100% lycklig över att vi väntar barn igen. INTE 100% orolig och ledsen. Därför tror jag att det kan vara bra för mig att få hjälp med mina tankar och hur jag ska bearbeta och göra.
Under dessa 6 veckor så har jag ju blödigt som sagt. + de 2 veckorna innan jag ens fick kommer till SÖS på ultraljudet så ja, ca 8 jävla veckor har jag gått med bindor/oroandet över att shit ska jag blöda igenom/haft backup-paket med nya trosor + bindor i väskan/gått med fula trosor/kännt mig SÅ äcklig/inte haft sex/inte badat/inte använt tampong. Och jag är SÅ trött på skiten!!
Ca en vecka efteråt så blödde jag väldigt mycket.'
Efter två veckor så fick jag gegga/brun flytning
Efter tre veckor så kom det blod igen någon dag, men dagen efter var det gegga/flytningen igen (fattade inte var det var för nåt?! Ringde till SÖS och barnmorskan sa att missfall går inte efter nån speciell cykel, kroppen gör som den själv vill och ingenting är onormalt så länge jag inte får feber, illaluktande, kraftiga magsmärtor..
Efter fyra veckor gegga, men exakt när det hade gått 4 veckor så kom det blod igen. Blodet höll i sig i två-tre dagar, som sen övergick till geggan igen. Jag hoppades så jäkla mycket på att det var min mens som hade kommit, vet fortfarande inte om det var det eller inte. Men förmodligen inte eftersom jaf fortf har gegga.
Efter fem-sex veckor gegga. Och här står jag nu..
Jag ringde till SÖS idag för att få en tid hos dem för undersökning/vaginalt ultraljud. Bara för att se så allt är OK. Som ett återbesök. Och att allt kommit ut eller hur lång tid det är kvar tills geggan ger med sig. Orkar inte med detta längre.
Jag tror så här att om de här eftersviterna inte hållt i sig så sjukt länge som det gjort, så är jag övertygad att jag hade kommit längre i min bearbetning. Nu har det ju blivit så sjukt långdraget. Det var det här som jag va rädd för. Ville bara att jag skulle bli av med "det döda" i magen, blöda nån vecka och sen gå vidare. Varje gång jag går på toa, varje gång jag ska duscha, varje gång jag måste dra ner mina trosor, så påminns jag av missfallet pga av att trosorna inte ser "normala" ut. Det kommer typ kännas konstigt den dagen då det inte är nån gegga i trosan, kommer typ kännas tomt och som att nåt fattas?! Sjukt. Man vänjer sig med allt..
Jag har ialf fått en tid på gyn SÖS imorrn kl 14. Känns bra. Känner mig lite orolig också, men fan det kan inte va nå fel på mig?! Barnmorskan som jag pratade med idag sa att vissa har det lite mer trassligt efter ett missfall medan andra slutar blöda och har inge besvär alls efter nån vecka.. Klart jag skulle ha otur med detta också...
Barnmorskorna som jag pratat med under dessa veckor, har sagt till mig hela tiden att det är normalt att blöda i 4-6 veckor efteråt, men nu står vi ju här och 6 veckor har gått imorrn.,,
Vill bara få gå vidare och att vi kan få försöka bli gravida igen. <3
Kommentarer
Trackback
