camillasoder.blogg.se

Pappa kom förbi i onsdagsmorse och skulle hämta några cupcakes (fr Babyshowern) som skulle bli dåliga och vi skulle inte hinna äta upp så många. Sen när vi sa hejdå så va jag jättestressad för bussen skulle gå om typ 4 minuter så då sprang jag. Men det va inte så bra. Benen bara veks sig i backen ner till bussen och jag ramlar och jag typ glider en bit på mage. Ligger helt raklång på asfalten. Blev helt chockad och pappa kommer i bilen några sekunder senare när jag ställt mig upp. Jag va helt chockad, stod bara där och pappa frågade om jag glömt nåt eller va jag gör där.. Jag svamla nåt om att jag ramlat och gick bara hem igen. Sen började jag storgråta och Tony va fortf hemma.

Jag ringer Södra BB och berättar va som hänt. De tycker att det är bra om jag kommer in för att kontrollera bebisen. Hon säger också att det säkert inte är nån fara med bebisen, men att de brukar vilja att man kommer in om nåt sånt hänt.

Läskigt va man hinner tänka mycket under bara några minuter! Tänkte att va fan gör jag om jag har dödat vår bebis?! Jag har skadat honom osv. Sjuk känsla som inte gick att kontrollera alls! Förlossnings och specialmödravården ringer upp mig och säger att jag ska komma in på en gång. 

Jag fick ligga med ctg som mäter hjärtljuden på bebisen och mina sammandragningar. Jag skulle även trycka på en knapp varje gång jag kände sparkar/rörelser i magen.

Efter nån timme kom en läkare in och sa att hjärtljudskurvan såg bra ut men att jag har mycket sammandragningar. Hon ville då göra ett ulraljud och jag tänkte att det va ju jättebra att vi kollar ultraljud också. Allt såg bra ut och bebis sparka och vifta och höll händerna i kors på nå vis. Jag såg också ansiktet rakt framifrån. <3 Läkarn sa att det såg bra ut och att jag inte skulle behöva träffa henne igen och att jag skulle gå tillbaka till rummet med ctgmaskinen och vänta på att en undersköterska kom. Skönt tänkte jag! 

Men sen kom samma läkare in och sa att hon va lite fundersam och bekymrad över mina många och kraftiga sammandragningar. Hon ville göra en undersökning och ett vaginalt ultraljud för att kolla ytterligare. Hon va lite orolig att sammandragningarna skulle dra igång en för tidig förlossning. Hon ville kolla så jag inte börjat öppna mig?! Herrguud tänkte jag! Det är inte sant. Jag kan INTE föda nu!! Helt sjukt rädd var jag! Jag hade inte öppnats nåt och det såg bra ut med livmoderhalsen/livmodern osv. Sen fick jag en tablett som skulle lugna livmodern. Låg med ctg ytterligare en timme och sen fick jag åka hem. Alla va jättegulliga där och jag kände mig inte ensam även fast Tony inte var med.

Det är ju inte ofta jag ligger och tittar på min mage i 4,5h så jag kunde faktikst se varje sammandragning. Jag räknade dem och frågade sen undersköterskan hur många jag haft den senaste timmen och då va det samma antal. Jag har missförstått va en sammandragning är, jag har trott att sammandragningar känns mer, alltså mer smärta. Men det är ju när hela magen drar ihop sig och blir stenhård. 

Hjärtljuden kom ut i en högtalare, så de har jag verkligen fått lyssna på också. <3

 

Nu efteråt ska jag vara uppmärksam på om sammandragningara fortsätter och om jag även får smärta i samband med dem. Det har jag som tur inte haft och det har inte fortsatt!! Jag är INTE redo för bebis ankomst nu. Ska ta det lite lugnare nu och inte stressa. Absolut INTE springa till nån jävla buss som ändå går var femte minut... 

Skitjobbig dag och som sagt många tankar, totalt LIVRÄDD för att jag orsakat nåt knas med vår älskade bebis. 

Jag har skitont i knäet nu varje gång jag går. Slog upp det ena knäet rätt rejält, ett stort blåmärke på det andra knäet, skrubbsår på ena armbågen och skrubbsår på den andra handen. 

Om man ska se nåt positivt med detta så är det att jag fick ett ordentligt wakeupcall att INTE hålla på och stressa osv. Inget är viktigare än vår bebis. Man tänker ju att fan varför skulle inte jag kunna stressa och springa som jag alltid gjort, jag mår ju så pass bra så varför skulle inte jag kunna köra på som vanligt osv...