camillasoder.blogg.se

19/1

Jag mår bra. Är så sjukt trött bara, går och lägger mig vid 21-tiden varje dag i veckan. Har inte rört ett finger här hemma på hela veckan. Ska passa på och städa lite idag på dagen när jag har ork..

Vi ska iväg till TomTits med Anna och Ingo nu snart. Vi ska se nån utställning med döda kroppar som folk har donerat till detta runt om i världen. Låter heelt makabert och heelt sjukt. Vet inte om jag kommer klara av och se allt. Mådde illa i duschen häromkvällen när vi googlade det och pratade om att vi skulle följa mä Anna och Ingo. Samtidigt var det ”Kjelles smakresa” på 3:an på tv och de åt kobra-orm och drack dens blod och hjärtat som fortf slog?!. Det blev too much för mig! Kände verkligen att jag behövde spy. Mår lilla nu när jag tänker på det igen. Vi får se hur det går idag. Det är tydligen en gravid kvinnokropp där man får se hennes kropp och även lilla bebisen i magen.. Starka bilder kommer det ialf vara.

Sura uppstötningar hela hela hela tiden. Låter som att jag har ett monster i halsen..
På eftermiddagen på jobbet är jag också väldigt trött och har ingen ork.

Är nu i vecka 7 (6+3)

Vi har inte berättat för mamma, pappa, bror och syrran ännu.. De som vet om det är: Carro+Raz, Rebecka+Jocke, Erika+Christian, Cissi+Pär och Emma på jobbet (hon misstänkte och frågade rakt ut i tisdags när vi skulle käka lunch på Anglais. Jag va så nyfiken på vart fisken kom ifrån. Om HON kunde äta den osv. Hon är gravid)

Vi har valt att vänta lite med att berätta för våra nära och käras skull. Mamma, pappa, syrran och brorsan vart så himla glada sist. Mamma hann t.o.m skrika ut att hon skulle bli mormor på jobbet till alla. Vi känner att vi besparar deras oro och berättar när vi vart på första ultraljudet och sett det lilla livet. Vissa dagar vill jag bara åka hem och berätta, men när jag tänker en gång till och tänker på ”deras bästa” så avvaktar vi med att berätta. Tänker att vi kanske berättar i vecka 10-11 nånting.. Nu är det ju bara en månad kvar.. Jag kan ju fortfarande prata med dem som vet. Hade vart jobbigt om ingen alls visste om det.

Träffade syrran i måndags och va livrädd att vi skulle komma in på ämnet. Som tur var hann vi aldrig prata nåt om det. Jonas kom förbi och käkade med oss på GC och efter en kort stund kom Tony också. Så det va skönt. Jag skulle ju aldrig kunna neka och ljuga om att jag inte är gravid om hon skulle fråga. Men för hennes skull så avvaktar vi lite.. Även fast det är sjukt svårt och hålla nåt sånt här ”hemligt” för syrran.. Vill ju bara berätta!!! Vill bespara henne oron och om det skulle hända nåt, missfall igen, då är det ju som att vi ”tar ifrån henne moster-titeln” ytterligare en gång till..

Vi avvaktar lite helt enkelt med familjen och släkten.. Det är ju faktiskt de som blir ”mormor, moster, morfar, morbror, farmor, farfar” osv.

Jag känner mig lugnare denna gång. Inte lika ”besatt” och orolig. Trodde att jag skulle vara såå orolig och tänka på missfallet hela tiden, men det känns faktiskt bra. Det känns annorlunda den här gången på nåt konstigt sätt. Jag tror att mina positiva tankar gör mycket. Jagskatänkapostitivt. Känns så skönt att vi får komma och göra ett tidigt ultraljud också, det lugnar mig väldigt mycket. Kommer bli väldigt känslosamt det besöket, oavsett om det är positivt (vilket det är!!!) eller negativt. Det va som Tony sa att det känns inte som att man måste skrika ut det till hela världen, som det kändes sist. Såklart är lyckan lika stor osv men vi känner väl oss mer mogna och införstådda med att saker kan gå fel. Om det skulle gå fel denna gång också så är vi nog mer beredda på det. Vi kommer att bli lika ledsna och förstörda som människor, men vi kommer inte känna oss lika lost som vi kände oss sist.

Hade ett tandläkarbesök inbokat den 17/1 (v 6). Jag valde att inte göra en röntgen. Känns fel att stråla kroppen, speciellt med tanke på att det är så kritiskt dessa första veckor. Jag har ialf minst tre hål som hon kunde se utan röntgen. Får komma tillbaka om typ två månader och göra röntgen och laga osv.