camillasoder.blogg.se

Trodde ALDRIG att jag skulle få skriva det här: JAG ÄR BLODFRI!!!! JAG ÄR GEGGFRI!!!!! FRI från gegga och blod!!! OH MY GOOOOD vilken tid detta har tagit!!! 

9 veckor och 2 dagar för att vara exakt, + de 2 veckorna innan vi var på ultraljudet då jag inte ens visste om att nåt var fel. Så i 11 veckor har jag kännt mig äcklig. Jag har blivit påminnd om missfallet varje dag i 9 jävla veckor, varje jävla gång jag gått på toa, inte kunnat haft de kläder jag velat ha, haft fula trosor, vart livrädd för att blöda igenom, varje dag hoppats på att det skulle ta slut, varje dag hoppats att bindan skulle vara clean, ständigt bli påminnd när man känner att det rinner inifrån osv. FY FAN rent ut sagt. Vilket helvete.

Men jag är SÅ sjukt lättad och glad över att det är över. ÖveröveröveröveröverÖVER.

 

Nu ska vi bara hitta tillbaka till varann, jag och Tony. Inte bli nå "görabarnmaskin" osv. Måste hitta varann efter det här kaoset och helvetet.. Få känna bara närhet. De senaste tre veckorna har jag varit förjävlig mot Tony. Han har blivit nån slags "slagpåse" som jag kan "slå och kräkas på".. Inte ok alls. Tar ut all min ilska och hat och oro på honom. Min ilska över att det tagit så lång tid det här efter och att det aldrig verkade ta slut. Har nog varit tvungen att hitta nån syndabock i allt det här. Så svårt att vara arg på min kropp, går inte lixom att "ta på".. Tony är ju en person som är lättare att "ta på" och vara arg på. Han har fått skit för allt möjligt dessa veckor.. T.ex. i söndags så hade han städat, men det va kaos när jag kom hem då blev jag skitarg för att det såg ut som kaos istället för att bli glad att han städat och tagit tag i klädkammarn osv. Tony har varit för snäll dessa veckor och inte sagt ifrån nånting alls när jag varit dum, förrns i söndags då röt han tillbaka och blev arg. Vi hade världens bråk, Det slutade ialf med att jag äntligen pratade med honom om allt,hur jag känner, hur jag mått de senaste veckorna osv. Jag förklarade för honom ang "slagpåsen" osv. Jag har ju bara dragit mig undan så det är ju inte lätt för honom och förstå hur jag mår eller va jag vill..

Idag känns det ialf bättre och vi jobbar på att typ hitta tillbaka till varann eller va man ska säga. Det kommer att bli bra det här!! 

 

2 veckor har gått sen jag va på SÖS sist och gjorde undersökning och utraljud. Dagen efter hade jag typ ingen gegga, bara lite litegrann. Tänkte att kroppen kanske va inställd på att blöda i PRICK 6 veckor, men icke. Två dagar senare så hade jag gegga igen, fast ljusare på nå vis.. Men sen i lördags så fick jag den "vanliga" geggan igen (mörkbruna)

 

Igår måndag så fick jag blod igen, rätt mycket blod.. Och har det fortfarande.. Läkaren på SÖS sa ju att jag förmodligen skulle ha ägglossning runt den 28/10 och mens runt imorrn så det stämmer ju rätt bra att det kan va mens som jag har just nu.. Känns bra i alla fall att det är blod. Trött på den där mörkbruna geggan. Mens betyder ju att min kropp återhämtat sig från missfallet och graviditeten.. Hoppas SÅ innerligt att när denna mens är slut, att geggan tar slut då också! HoppashoppashoppasHOPPAS.

Läkarna sa ju att jag skulle komma tillbaka om det inte gav mä sig efter dessa två veckor.. Undrar va man gör mot att man inte slutar blöda efter ett fördröjt missfall?! Har googlat det lite, men orkar inte läsa så mycket om andras situation. nån hade fått nån infektion pga av fördröjt missfall och fick medicin, en annan hade fått ngn hormonrubbning och fick nå medicin för det..  Är nog inte helt sunt att läsa för mycket om sånt här som man oroar sig för på nätet, bättre att prata med kunniga läkare. Fast... efter den här tiden känner jag att jag tvivlar rätt starkt på vår sjukvård osv. Känner mig inte helt nöjd med den behandling och det stöd som jag fick under graviditeten, missfallet och nu efteråt.. Trist. Man måste ju helt klart stå på sig och inte ge sig om man vill ha den hjälp som man verkligen känner att man behöver, Det har jag ialf lärt mig nu!  

 

Imorrn ska jag till kurator på SÖS. Ska dit och prata och älta det en sista (?) gång. Känns skönt. Går verkligen upp och ner mina känslor. Idag känner jag mig sjukt låg och trött. Tror som sagt att det är nyttigt att prata med en helt utomstående person.

Har funderat många gånger på: hur kan jag må så här fortfarande? Hur kan mina känslor och humör gå så upp och ner med detta? Att vissa dagar mår jag bra och är den glada tjej som jag faktiskt är, medan vissa dagar bara vilja dra täcket över huvet och vakna en annan dag? Hur kan jag inte ha lämnat det helt bakom mig? Vad ska hända för att jag ska må helt 100 igen och inte ägna en tanke åt det här sjuka?

Första steget i dessa frågor är iofs: SLUTA BLÖDA/bli av med geggan!! Tror som sagt att jag skulle ha kommit längre i det här om det inte blitt så långdraget nu efteråt. Tänk om jag hade blödit i två-tre veckor?! Herreguu va härligt det skulle ha vart!! Men det var som My sa i helgen: vad gör några extra VECKOR? Det är ju inte år direkt.. Och det är ju sant som hon säger...

Hoppas att mina tvångstankar ger med sig också.. SJUKT jobbiga och AS-löjliga. Typ att om inte den där bilen där borta vinner vid det där rödljuset mot den där bilen, så betyder det att detta kommer att hända oss igen. osvosvOSV. Blir snart galen.

 

 

Jag har varit/är rätt så avvisande mot min älskade Tony. Vissa dagar vill jag inte ens att han kramar mig eller ens tar på min arm osv. Jag drar mig undan och vill inte prata överhuvudtaget. Känns jättetråkigt och vill inte ha det så här. Ibland känns det lättare att typ rymma för en stund och inte prata eller ens finnas tillgänglig.. Det har inte varit lätt för honom under den här tiden. Och det blir inte lättare att jag är så konstig mot honom heller. Jag har sagt att jag inte mår helt bra och att det nog vore bra att gå och prata med kuratorn.

Den veckan och de två-tre veckorna efteråt som vi fick reda på missfallet, kom vi varann närmre och verkligen pratade med varann om alla känslor. Vi fanns verkligen där för varann.. Men när veckorna gick och det hade gått typ 5 veckor efter missfallet så kände jag hur jag drog mig undan. Mitt hat och min oro för geggan blev så stor tror jag. Jag är ju ett kontrollfreak, och det känns jobbigt att inte veta och ha kontroll över hur länge geggan ska hålla i sig. Om jag hade vetat att det skulle hålla i sig i 8 veckor så hade jag kunnat ställa mig in på det. Läkarna sa ju till oss att det är normalt att blöda i upp till 6 veckor. Så när vecka 5-6 närmade sig så kände jag bara oro och hat mot att min kropp tar så lång tid på sig att återhämta sig, för att det fortfarande höll på... Men det är klart att jag fattar att jag inte kan ha kontroll över nåt sånt här. Men det är jobbigt ialf.

    

Tror på att tiden läker alla sår + lite proffessionell hjälp. Snart så kan vi försöka bli gravida igen.

Hoppas på att jag har mens i nån vecka nu. Geggan försvinner ur mitt liv. Har ägglossning om typ två veckor. Och sen mens och ägglossning regelbundet tills vi lyckas bli gravida igen. <3

PleasepleasepleasesnällasnällaSNÄLLA, gör så att detta tar slut NU.