camillasoder.blogg.se

Nu har vi passerat vecka 12, går nu in i v 13! 

Har fortf gegga.. Är väldigt orolig, ringde till SBB idag och berättade om geggan och att jag var jätteorolig och ledsen.Hon sa att det är normalt att ha flytningar under graviditeten, men att det också kan vara början på missfall.. Jag frågade också ang ultraljudet (som jag ringt om två ggr tidigare) jag verkligen bad om att få boka en tid för ultraljud. Men nej, de är ju totalt oförstående på det där stället. Jag sa det att men även fast jag är SÅ orolig och ledsen så kan du alltså inte boka en tid till mig i detta nu?! Då svarade hon bara att det är inte så det går till. Det SKITER VÄL JAG I?! Bara för att dem har pratat med miljarders oroliga blivande föräldrar, och att detta är typ vardag för dem, så hjälper ju inte det mig ett jäkla piss att de inte förstår mig och att jag verkligen vill ha ett datum som jag kan se framemot?! Blir galen ju. Vi ska ju till dem på torsdag, inte imorrn, men i övermorrn och ta massa blodprov, dels till KUB-testet, men också för att se hur min kropp mår, om jag har brist på nåt osv. Då ska jag ifrågasätta och fråga va deras problem än?! Vi kommer att boka en tid för ultraljud på tors när vi är där.

Jag tycker att jag har en rätt sund och bra inställning till blodproven. Jag är lite nervös såklart, men jag håller inte på att dö som jag trodde att jag skulle känna. Jag tänker bara att jag vet att jag kommer att kräkas, kanske flera gånger och kanske svimmar av en stund. Men då får vi väl helt enkelt göra blodproverna på toan, om det nu går.. Ingen aning,. För grejen är ju den att jag kan inte skippa det på nåt sätt, jag måse göra detta. Så jag får helt enkelt förvarna bm att jag kommer att behöva kräkas och att jag kanske tuppar av. Det är det absolut värsta som kan hända och what the hell, det lär väl inte bara vara jag som har sjukhus/blod/sprutor/nål-fobi/skräck?! Jag måste ju som sagt göra det, har inget val..

 

Blir ledsen att jag hela tiden ältar om att jag är orolig för missfall, Tony blir så ledsen, men jag kan inte rå för det. Jag måste få prata och älta när jag mår dåligt. Hans inställning till det är bättre och han säger hela tiden att ja om vi får ett missfall, då är det så och vi kan inte göra nånting alls åt saken. Jag försöker att tänka likadant.

Jag känner så här att så fort jag fått göra ultraljudet och sett det lilla livet och att det mår bra, efter det då kommer jag må SÅ jäkla mycket bättre och bara va så lycklig att vi ska bli föräldrar. Känns bara så overkligt och konstigt just nu när vi inte ens vet om det lever..? Jag tror att det ultraljudet kommer att förändra hela mig och min inställning och mitt psykiska tillstånd! Jag längtar! <3