camillasoder.blogg.se

Jaha, vart ska jag börja... Willewiltons förlossningsberättelse kommer här. En mycket intressant dag och en HELT annan förlossning än Liams.

 

Jag vaknar av att jag har värkar kl 02 på natten till måndagen den 21 september. Jag måste även ha drömt en stund innan (oklart hur länge) att jag hade ont för jag profylax-andades djupt i sömnen typ.

 

Jag tänkte att jag skulle gå upp och kissa och när jag sätter mig upp i sängen, så rinner det ut något i sängen från mig. Jag trodde då att det var vattnet som gick, men det visar sig vara slemproppen som gått och inte vattnet. Det sipprar inte ut vatten under dagen sen så "bara" slemproppen.  När jag kissar så kommer det ut slem och sånt på samma sätt som det gjorde när slemproppen gick med Liam.

Jag kissar och när jag ska gå tillbaka till sovrummet så sitter Liam upp i sin säng, vaken, som att han väntade på mig och "förstod" att det var något på gång. Som att han förstod att hans mamma ville ha sällskap av sitt älskade lilla hjärta. Jag frågade om han ville sova mä mamma och jaA, det ville han. Så han tar nallen och kudden och lägger sig bredvid mig i sängen. Liam somnar om efter en sekund och hans söta små andetag lugnar mig. 

 

Vid ca 2:45 går jag in och väcker Tony och jag säger "älskling, jag har värkar och jag tror att vattnet gick". Tony svarar med samma stora och förväntansfulla leende som han gjorde när jag väckte honom när värkarna hade satt igång med Liam. Tony smsar Linda för att säga att det startat. Vi har planerat att Linda och Jonas skulle komma hit eller mamma eller pappa, eller farmor och farfar, och hjälpa oss med Liam, ja allt beror ju på vilken tid vi behöver åka in till förlossningen. Om Liam ska lämnas eller hämtas på dagis, eller om det skulle vara helg osv. Så svårt att planera eftersom vi inte vet när vi behöver åka in.

Nu har jag värkar med 10-12 minuters mellanrum. Tony ringer Södra bb också för att säga att värkarna har startat. De vill prata med mig och jag säger att allt känns bra och att jag väldigt GÄRNA kommer in till dem senare. 

 

Morgonen kommer och vi alla tre äter frukost innan Liam ska till dagis. Jag tycker det är jobbigt att ha ont och värkar nu när Liam är hemma. Måste ju fokusera på mig själv, men blir så svårt när Liam är hemma och "behöver" mig och ropar på mig osv. Tony går och lämnar Liam på dagis kl 8 (egentligen börjar han 9:45 på måndagar, men han fick komma tidigare) 

 

Det går jättebra hemma, jag andas och slappnar av bra. Sitter i soffan mycket. Jag kan fokusera och ta varje värk bra.

 

Tony åker och köper lunch på Ica vid 11-tiden och jag tycker det genast blev mycket jobbigare när Tony inte var med mig. Nog bara psykiskt, att känna att jag är helt ensam med det här när det gör så ont. Värkar kommer med 10 minuters mellanrum ungefär. Men Tony är hemma efter typ 20 min. 

Vi sitter i vardagsrummet och äter lunch (varma mackor), kollar Parlamentet och Planet Earth. Haha så fina och lugnande bilder med Planet Earth och vi skrattar åt roliga skämt på Parlamentet. Det går fortf jättebra och fortf typ 10 min mellan värkarna, men vissa kommer snabbare också. Inte så regelbundna ännu.

 

Vid 13-tiden, vissa värkar är sjuuukt jobbiga och tuffa nu. Börjar typ gråta på vissa (kanske 4-5 st) Medan andra värkar är lättare. Tony kliar på min arm lite och tar på min panna och påminner mig hela tiden om att andas och slappna av.

Jag går och duschar en stund. Att duscha va skönt, Tony hämtade en stol så jag satt där en stund i duschen och värmen från vattnet var skönt. Jag vill inte lägga mig i badet ännu utifall att vi måste vara hemma ett tag till (vilket jag tror eftersom Liam tog 47 h) Jag vill lixom ha någon smärtlindring "kvar" om detta drar ut på tiden tänker jag.. Vill inte "förbruka" allt redan. Med Liam låg jag ju väldigt mycket i badet på Södra bb.

Ringer Södra bb vid 13:30-tiden och berättar status och vi säger att vi är hemma ett tag till eftersom det funkar så bra, plus att det inte finns plats för oss där än. 

 

Kl 14 pratar Tony med Peter och Peter undrar varför vi fortf är hemma eftersom jag har så ont osv. Tony svarar nåt i stil med "det är iiiiinte riktigt som på film, att ungen bara flyger ut efter en kvart direkt". Meeen vid 14:30 bara en halvtimme efter Tony sagt det till Peter så känner jag mer och mer att jag gärna vill börja förbereda för att åka in. Vi börjar plocka ihop lite grejer lite smått.

En kvart senare har jag typ panik för nu gör det svinont plus att värkarna kommer väldigt tätt. Jag springer runt och letar efter nåt som jag kan ha på mig. Jag hade förberett kläder, men när jag väl satte på mig det kändes det bara som att det spände och att jag inte kunde andas i det, så av med det och försöka hitta nåt annat. Hittar till slut min randiga långkjol som jag får på mig. Skönt! Tänker jag. Ska precis gå nerför trappen för att möta Tony som precis kommit hem igen efter att ha kört fram vår bil utanför dörren, och ska sätta oss i bilen och då, PRECIS DÅ går vattnet! Som en jäkla vattenballong booom ner på golvet. Sjukt mycket vatten. Och jag tänker "å h-lvete, jag som precis fått på mig kläder och nya fräscha trosor..." Tony tittar på mig och sen ner på golvet och hjälper mig av med den dyblöta kjolen och trosorna. Sen säger (eller möjligtvis skriker) jag till honom att hämta den där svarta klänningen som ligger på golvet i sovrummet (smutsig från gårdagen) men just nu skiter jag fullständigt i det utan allt jag vet är att den är skön. I nästa sekund står jag i tvättrummet och KRYSTAR. Jag skulle bara slänga kjolen och trosorna i tvättkorgen tänkte jag (hur nu det kunde vara viktigt när jag har kraftiga värkar?!) och då får jag KRYSTVÄRKAR. My GOD! Precis nu har Tony ringt Södra bb igen för att säga att vi hemskt gärna vill komma in till dem nu. De säger att det fortf har svårt att ta emot oss just nu och frågar om vi kan stanna hemma ett tag till. Tony tittar på mig som står lutad mot tvättkorgen, och precis då får jag en till krystvärk och vrålar/brölar så som man gör och barnmorskan säger då "eeeh kom hit NU, ni måste åka NU, vi löser det". Helt sjuk känsla. Krystvärkar NU?! Redan?! Får panik. 

Pappa har inte hunnit komma hem till oss än så Tony springer ut till grannarna som är ute med barnen och leker för att lämna nycklar som pappa sen får hämta. Just idag hade pappa inte med sig våra hemnycklar till jobbet. 

Sen sätter vi oss i bilen och åker iväg. Ler lite smått till grannarna och vill helst bara dö typ.

När vi kommer till centrum så ser vi pappa vid rödljusen. Han vinkar glatt och stort till oss. Tutar gör han också. 

Världens panik i bilen. Jag försöker verkligen behålla lugnet och slappna av, men det är SÅ svårt. Och jag vill inte slappna av för jag måste typ hålla emot värkarna så inte bebis kommer ut!! Jag känner t.om. huvudet mellan benen. Jag håller emot med en handduk och trycker den mellan benen. 

Hela tiden fokuserar jag på att det inte är lång tid kvar. Men får sån jäkla panik flera gånger. 

Tony säger hela tiden "ta det lugnt, vi är snart framme. Snart är vi där, försök hålla emot, snart där". Han tar på min arm och kör samtidigt. 

På nynäsvägen var det tvärstopp, smockfullt med bilar, såna köer, vi kom ju mitt i rusningstrafiken. Tony kör i ilfart i bussfilen, så snabbt det bara går. Tackar gud för denna bussfil alltså! Annars hade lille bebis hamnat på bilmattan kan jag lova. 

I bilen kommer värkarna med 4-5 minuters mellanrum och jag fokuserar hela tiden på tiden; klarar jag 5 st krystvärkar så är vi safe, räkna 25 min till Södra bb (?) så det betyder 5 krystvärkar dit. Det var verkligen min enda och riktiga fokus; "snart är vi där! Klara 3 värkar till och vi är safe!"

Jag blundar typ hela bilresan för jag får ju sån panik när jag ser att det är långt kvar till Södra bb. Bäst att hålla ögonen stängda. 

Men vid Globen säger Tony "faaan hur är det man kör nuigen?!" På nåt konstigt sätt klarar jag av att knappa in på kartan på min mobil vägbeskrivning till Södra bb. Hur jag nu fixar det.. Men jag kommer ihåg att jag tänkte typ Vi har INTE råd med nån felåkning här inte. Jag hade varit hos Annsofie bm nån vecka tidigare och tog bilen då för att fräscha upp minnet hur man kör dit och tänkte precis här vid Globen där vi befinner oss nu att "jag måste komma ihåg att man svänger av här.."

Vid rödljusen vid Skanstull kör Tony höger även fast man inte får men det känns som att vi SKITER i det just nu. Tony ringer Södra bb när vi står vid rött precis nedanför Södra bb och han säger att vi är framme om 2 minuter och att det är BRÅTTOM för att jag håller på att föda i bilen. Tony tutar på nån taxibil som står i vägen eller typ svänger långsamt i korsningen. Vi "sladdar"/kör in fort och tvärbromsar utanför entrén.

Äntligen här!! Vi åkte hemifrån kl 15:40 och nu är klockan 16:05 så 25 minuters panikbilresa med krystvärkar och en bebis på väg ut från mig.

Tony springer in och ropar, men ingen är där. Men efter nån minut kommer det 4 st barnmorskor utspringandes med bår. De får upp mig på båren/sängen och rullar in mig snabbt. Tony springer efter. Jag säger till en av barnmorskorna att "jag är så rädd, bebisen kommer NU, vilken sekund som helst" Och då svarar barnmorskan "Ja och vi tar emot bebisen när den kommer, Nu är ni ju här hos oss". DET lugnande mig! Precis det jag behövde höra. 

De springer med mig i i korridorerna mot ett förlossningsrum. Jag försöker få av mig skorna (varför?) Jag vrålar/brölar och skriker och har panik. 

Jag kommer ihåg att jag ser en gravid kvinna som sitter i väntrummet till mödravård och jag tänker för mig själv "stackars kvinna, höra och se mig så här. Jag har gjort henne förlossningsrädd!" 

Förlossningsrum 302 säger nån av barnmorskorna. När vi kommer in i rummet säger Maja "nu kan bebisen komma, ingen fara, lugn nu". Jag säger att jag vill att hon undersöker mig NU. Jag måste få det bekräftat att jag är öppen 10 cm och att jag FÅR krysta med all kraft nu. Vet inte varför det var så viktigt, men jag verkligen krävde att hon undersökte mig även fast jag kände huvudet mellan benen och att det var RÄTT UPPENBART att bebisen verkligen var på väg ut. Tror det var pga Liams förlossning då, när jag var öppen 10 cm och hade krystvärkar i 8(!) timmar innan jag fick krysta. Så jag behövde bara höra att ja du är öppen 10 cm OCH huvudet är i rätt position och Ja du FÅR KRYSTA. Och nånstans trodde jag att jag inbillade mig alltihopa, tänk om jag inte har krystvärkar, kanske är jag som är knäpp. Blivit knäpp av paniken. Haha. Och mitt i denna tumult säger jag att jag vill ha lustgas. 

Maja undersöker mig och ja jag är ju såklart öppen 10 cm och så säger hon att hon känner huvudet och att det bara är att krysta på. 

Lustgasen kommer efter 2 sekunder och jag greppar tag i den som att jag höll på och dö av panik. Hyperventlier i den (på ett sätt man inte riktigt ska) Får för mycket i mig och blir helt vimsig i huvudet en stund (typ 15-20 sekunder) Maja säger att "jag får ta bort den där istället. Känn efter, har du ens någon värk nu Camilla?" Och näää jag har inte ens nån värk. Jag tittar på Tony och märker att jag ser dubbelt och känner mig vismig/packad. Så lustgasen ställdes åt sidan så jag struntar i lustgasen. Jag hade lustgas i ca 4-5 minuter allt som allt. 

Maja lyssnar på bebisen hjärtljud med en sån trägrej/tratt. Maja säger att hon inte hinner koppla på ctg. Hjärtljuden låter bra och normala.

Barnmorskan Linda säger att hon behöver gå iväg en snabbis men att hon strax är tillbaka, så nu är det bara jag, Tony och Maja kvar i rummet.

Krystar fler gånger och Maja säger att "snart är huvudet ute!" Ring on fire; sjuuukt jävla ont denna gång också!! Gör verkligen jätteont. Tony säger flera gånger "Camilla är jätterädd för att spricka, Snälla håll emot med en varm handduk". Maja håller emot med en jätte(!)varm plasthandske.

Bebis huvud är ute! Men jag uppfattar inte att jag får nå fler krystvärkar utan bebisen sitter så en stund, bara med huvudet ute. Tony tittar på bebisen som är helt grå/blå och som ser typ död ut och han blir rädd och lite panikslagen. Maja säger till mig lite stressad att jag måste krysta nu! Bebisen är snart ute! Tony säger också att jag måste krysta mer NU. Så konstigt, jag upplevde det som en enda stor och lång krystvärk. Att jag typ bestämde själv när jag var tvungen att pausa mitt i värken. Jättekonstigt såhär i efterhand. Så konstigt att jag upplevde denna kvart som en enda krystvärk, kände inga pauser emellan och jag hade svårt att veta när jag skulle krysta och inte. Jag kände ingen krystvärk när huvudet stod utanför.

Men sen krystar jag en gång till i en värk och då kommer axlarna och efter en till kommer resten av kroppen. Maja torkar av honom lite och precis då kommer bm Linda tillbaka. Hon skrattar och ser förvånad ut typ som att "oj är bebisen redan ute" eftersom hon varit bort i max 5 minuter. 

Maja lägger honom på mig, hud mot hud. Navelsträngen är lite kort (samma som med Liam) så Tony får klippa navelsträngen och då kommer bebisen upp mer till mig. Han är så varm. Han snuttar på sina händer och är så lugn och varm mot min hud. Och SÅ mörkt hår!! Typ svart! Tony har skojjat om det efteråt att VEMS barn är det där egentligen?! Haha 

Bebis börjar inte leta efter bröstet på en gång som Liam gjorde. Liam ammade efter nån minut bara, men inte Lillebror inte. Händerna var så goda. Men efter en stund hittar han bröstet och snuttar lite. 

Lillebror ligger på mig med en filt över sig för att inte bli kall, fortf helt naken.

Maja tar mitt blodtryck och feber och hon berättar att Lillebror stretade emot med händerna för ansiktet på väg ut. Typ som att sakta neer, det går för fort haha. Så jag har en del rivmärken i slidan typ haha. 

Maja städar undan och byter skydd och tömmer mig på kiss med en kateter. Jag kände inte att jag var kissnödig men det var väldigt mycket kiss i blåsan. 

Efter en liten stund trycker Maja på nödknappen och det börjar tuta typ och in kommer två barnmorskor inrusande. Jag fattar ingenting alls. Maja säger att hon tycker att jag förlorat för mycket blod och att hon vill att jag har en infart i armen eller handen utifall att jag behöver få blod eller dropp snabbt. 

En annan barnmorska försöker sticka mig och fixa infartsgrejen, men eftersom jag är lite rädd och känner mig stressad så "gömmer" sig mina ådror typ och hon kan verkligen inte hitta och köra in den där grejen. Hon provar och provar men det går verkligen inte. Hon provade både i armvecket och på handen och detta gör ju mig inte lugnare direkt.. Till slut lyckas hon få in den på handen och jag tycker att det känns helt ok efter en stund.

Men sen tittar Maja igen och bedömer att jag kan ha förlorat 600 ml blod och man kan tappa upp till 1000ml utan att det är någon fara. Men de vill ändå att jag har kvar den där infarten. 

Jag går och duschar och Lillebror ligger hos Tony. jag känner mig jättepigg och bra i kroppen. 

Efter en stund kommer Maja tillbaka och Tony och hon väger Lillebror. 

50cm lång och 3030 gram.

Bebis är fortf nakenfis utan blöja och vid 21:30-tiden bajsar Lillebror för första gången och PÅ sin mamma! Massa svart kletigt bajs på min mage och ben.

Tony sätter på honom en pytteliten blöja. 

Under kvällen kommer det in flera av de som var med och hämtade oss vid entrén och en av barnmorskorna sa "jag såg verkligen paniken i dina ögon". 

 

Vattnet går kl 15

Bilen rullar kl 15:40

Framme på Södra bb 16:05

Lillebror född 16:21

Så 16 minuter på Södra bb. Var nära att Lillebror föddes i bilen och flög ur på bilmattan. TUR att det gick bra. Både jag och Tony tänkte för oss själva i bilen att AMBULANS kanske behövs snart.

Ring on fire gjorde lika ont som med Liam. 

Liams huvud kom ut först och nästa gång kom hela kroppen som en stor geléklump.

 

Jag hade en känsla av att Lillebror skulle komma några dagar tidigare än beräknat, men inte så många som 10 dagar.

Under kvällen snuttar Lillebror på sin mamma och vi njuter av vår nya familjemedlem. Vi går och lägger oss för att sova vid 23 och Tony somnar på en gång typ. Lillebror ligger mellan oss (men närmast mig). Jag vaknar flera gånger på natten och ligger och tittar på vår skatt plus att han snuttar lite.

På morgonen äter vi lite frukost och vi får besök av Maja och Annsofie kommer förbi! Det var kul. Annsofie berättade att hon hade som plan att hjälpa Maja att förlösa men just när vi kom in var hon hos en annan mamma, men Annsofie tänkte att hon säkert skulle hinna till oss också, men neee. Lite svårt att hinna med när det bara tog 16 minuter...

Maja frågar mig hur jag mår och hur jag känner mig. Hon säger att eftersom det gick så snabbt och att det var lite traumatiskt för dig så vill jag försäkra mig om att du känner dig ok och om du har några frågor osv. Men jag känner mig ok och pigg i kroppen. Känner inte alls samma tryck nedåt som efter Liams förlossning. Men jag ältar flera gånger att det gick så fort och att det var TUUR att vi hann in. 

Dagen efter undersöker barnläkaren Lillebror och allt ser jättefint ut och vi får åka hem. 

Syster kommer till oss innan vi ska åka hemåt <3 Såklart fäller hon tårar av lycka. Fina syster är nu moster till två guldklimpar <3

Vi längtar SÅÅÅÅ till att få träffa, pussa och krama på Storebror!!! ÅÅÅHH va vi längtar och vill hem nu nu.